Semesterbloggen – Dag ett.

Min fyra veckor långa semester har börjat, men ändå känner jag mig mer stressad än normalt. Varför? Här kommer några orsaker.

  1. Jag är den enda administrativa personen på jobbet och har ingen som gör mina uppgifter så länge jag är borta. Det betyder förstås att jag är tvungen att göra en hel del under semestern också. Hade dock inte förväntat att jag inte ens hinner påbörja semestern före den första Skype-callen bestäms för måndagen (idag alltså). Sist och slutligen blev den inte ens av. Nytt försök imorgon.
  2. Dagis är stängt och mannen jobbar ännu den här veckan. Det betyder att jag jobbar som personlig cirkusdirektör för en väldigt krävande soon-to-be 3-åring.

Idag regnade det och varken jag eller ungen ville gå ut och bli våta av regnet. Vår absoluta favoritperson fyllde år idag, så vi styrde kosan mot Ainoa för att shoppa en kaka och tortillaingredienser åt födelsedagsbarnet.

Vi kom överens om att det är en hemlighet att vi fixat kaka, mat och present åt pappa. Treåringar förstår sig dock inte riktigt på konceptet “hemlighet” och om jag inte kommer ihåg riktigt fel kläckte ungen ur sig ordet present i sin andra mening, då vi på eftermiddagen hämtade hennes far från stan. Kaka kom först om typ 10 meningar.

Nu skall jag klicka hem lite matvaror åt oss. Tacka vetja högre makter för hemlevererande mataffärer. Idag då vi var ett snabbt varv via matbutiken (efter kakan) blev jag påmind om varför jag inte kan shoppa mat med ungen. Saker flyger, det skall skrikas och liggas på golvet och mamma får magsår.

En liten bild från helgens grillfest.

Sielu lepää.

Det var några dagar före jag inhandlade min kamera som jag insåg att jag inte har en endaste hobby. Äta räknas inte men det märks ganska tydligt att jag sportat med det ganska mycket under de senaste åren.

Jag märkte också att jag länge varit en halvdeppad skugga av mig själv vars liv mest går ut på att uppfostra ett barn, arbeta för att få pengar så jag har råd att mata barnet och så sover man lite där emellan. I det långa loppet är det ganska tråkigt att ens liv består av tre element.

Anyways, vad jag ville komma fram till var att jag behövde en hobby och naturfotograferandet är en riktigt perfekt sådan. Kan man göra något mindre stressande än att gå runt och speja efter möjliga objekt att fotografera så tidigt på morgonen att inte ens hundrastare har vaknat ännu? Det enda man hör är fåglar som kvittrar och tystnad.

Här kommer några foton jag tagit.

London day 3.

Den sista dagen var det regnigt, så vi shoppade på dagen och bokade in en inomhusaktivitet till kvällen.

Jag hade bestämt mig för att förnya min handväska men The One kom inte emot i London heller. Enda sedan jag hittade en vit (och luddig) Fazers blå konfekt i min nuvarande väskas innerficka har jag febrilt försökt hitta en behändig, snygg och lätt pung att bära mina saker i. Men förgäves.

Mitt största fynd var några plagg som klädmärket UNIQLO gjort i samarbete med ingen mindre än Marimekko! Shoppade så mycket åt ungen att vi inte hade rum för eventuella souvenirer åt folk.

Vått och blåsigt.
Nån skummis som kom och photobombade min bild av Picadilly Street och två röda Doubledeckers.

På kvällen drog vi på bio! Hotellet vi bodde på var nära öns största IMAX biosal och de visade den nyaste Avengers filmen. Ingen av oss hade varit på bio utomlands eller sett film i en IMAX sal tidigare, så det blev ett perfekt tidsfördriv för en regnig måndag.

Nachos med tre olika dippar! Och en bioduk som var 26 meter x 20 meter.

Vi hade väckning 4:40 nästa dag, så efter filmen packade vi våra väskor och kröp till sängs.

En riktigt lyckad resa <3 Och jag kommer nog att återvända till den här staden.

London day 2.

Dag två i Storbritanniens huvudstad. Planen var att gå till de största turistattraktionerna och avsluta dagen med shopping på Oxford street.

Vi vaknade där lite över åtta (närmare 10 finsk tid, skönt med tanke på att vi vaknat senast 7.00 redan under många års tid) och drog ganska snabbt iväg till hotellets morgonmål eftersom det rekommenderades att man går dit före nio, om man vill undvika den värsta rusningen. Tror alla andra också tänkte så, för vi fick stå och köa ganska länge för att ens komma in till morgonmålssalen. Det långa köandet räddades dock av att personalen förde en till bordet först då det fanns lediga, så man behövde inte stressa över det att man får eller inte får ett bord. Morgonmålsutbudet var ganska litet, i Skandinavien (och Finland) brukar man ha lite mer att välja på, men nog äter man sig mätt på ägg och croissanter också.

Bekväma skor på och ut i ett mulet och kyligt London. Under vår färd hann vi se Big Ben, Palace of Westminster, Westminster Abbey, vaktbytet vid Buckingham Palace, St. James parkens fantastiska fågelutbud (min dag var gjord redan i det här skedet), Trafalgar Square, Tower of London och London Bridge (som tydligen bara är en helt vanlig bro) och helt säkert något jag glömde att nämna. Det finns så mycket att se här, man skulle kunna gå i en evighet. Tre timmar orkade våra otränade ben, sedan fick det bli paus och mat. Vi gick in i en mexikansk restaurang och fick helt okej föda.

Obligatorisk “wefie” med Big Ben, som tydligen renoveras. Det blåste.
Palace of Westminster och Big Ben.
St. James Park. Alla möjliga fåglar <3
Cool Mohawk bird.
Fågelfotografen in action.
“Ota must kuva tässä”
Tower of London.
Tower Bridge och några turister.
Mera Tower Bridge.
Vaktbytet utanför Buckingham Palace.
Nytt och gammalt, kontraster.
Lunch!

Efter lunchen tog vi metron tillbaka till hotellet och Skypade lite med avkomman som inte fick komma med på resan. Hon verkade ha det riktigt bra med mummi och moffa.

Inuti metron.

Efter en liten taktikvila tog vi metron till Oxford circus och lät shoppingen börja. Igen, så många butiker och utbudet i dem är så stort att man nästan inte orkar gå igenom allt. Före det här kändes inte London ens så stort men mängden människor på den här gatan var rent ut sagt sjuk. Men en riktigt bra shopping stad är London minnsann.

Lite av Oxford Street. Folkmängden ser ganska måttlig ut här.

Efter den långa dagen var vi så pass lata att vi åt vid hotellets restaurang och gick till sängs lite över 22.00 (ändå 00:00 finsk tid så :D).

Summa summarum: Jenni tycker om London.

London day 1.

Det var verkligen välkommet att vår unges morföräldrar indirekt tyckte att vi skulle dra på en liten weekend trip över vappen, så de kan bunka i vår lya och hänga med vår avkomma, så länge vi är någon annanstans. Win-win liksom.

Jag surfade länge efter ett passande resemål och hittade till slut förmånliga flyg till London. Hotellboende i den här staden är dock allt annat än förmånligt, men det är en annan historia.

Tuomas hade varit till staden en gång tidigare men jag har aldrig satt min fot i detta land. Om man inte räknar Gibraltar då. Att besöka London fanns på min bucket list, men jag hade inte riktigt några förväntningar för resan.

Den tre timmar långa flygresan hit gick riktigt smidigt. Vi hade ganska tajt tidtabell, flyget skulle landa på Heathrow klockan 17:10 (det gjorde det också) och vi skulle vara vid Lyceum teater om 2 timmar. Vi bestämde oss för att fara via hotellet eftersom vi inte ville ta med oss baggaget på teater. Det blev tajt kan jag säga. Vi var vid teatern 19:29 och föreställningen började 19:30. Vi hade ätit lite sallad i loungen före flyget, gick/sprang 2 km till teatern så vi höll på att dö av hunger, syrebrist och trötthet då vi damp ner på våra sittplatser. Men vi klarade oss igenom föreställningen, som btw var musikalen Lejonkungen, och vi var ense om att att den var riktigt bra. Som stort Lejonkungen-fan tyckte jag det var en aningen störande att de hade hittat på några egna låtar som inte finns i filmen, men överlag en sevärd helhet.

Jag är inte höjdrädd (trodde jag före den här föreställningen).
Min man i ett nattligt London.
The London-Eye.

Efter föreställningen var jag så hungrig att jag inte var hungrig mera, så vi tog take away från en restaurang mina jobbkompisar rekommenderade.

Classy.

Vårt hotell ligger i stadsdelen Lambeth, nära Waterloo. Helt okej läge, man kommer snabbt med metron överallt. Och metron är riktigt lätt att använda. Man kan betala resorna med kort som har kontaktlös betalning (lähimaksu). Visar debit/kreditkortet i läsaren och biljetten är köpt. Supersmidigt.

Utsikten från vårt rum är häftig.

Ett halvt år i det nya hemmet.

Vi har redan bott över ett halvt år i vårt nya hem och ganska fåordad har jag varit om hur vi trivs. Idag tänkte jag fundera lite kring de kriterier jag hade före bostadsköpet och ifall jag är av samma åsikt ännu.

  • Två wc-byttor

Helt superbra. Då vi är tre i huset behöver man aldrig köa eller sitta piss- eller skitnödig och vänta på att nån har duschat färdigt. Once you go two toilet seats you never go back. Superlyxigt.

  • Radhus eller hus

Jag har bott nästan hela min barndom i egnahemshus (med trevliga grannar), så att bo i höghus (med inte så trevliga grannar) var aldrig riktigt min grej. Jag stör mig för mycket på vad grannarna håller på med. Lukter och oljud är något jag inte vill störa mig på på en daglig basis och i de höghus jag bott i har jag ofta blivit offer för båda och samtidigt.

Radhus blev den gyllene medelvägen. Inte så mycket ansvar men inte så många grannar att störa sig på heller. Dessutom verkar vi ha bra ljudisolering mellan lägenheterna, för det enda jag brukar höra från grannen är hunden. Och en gnutta tur behöver man ju också, man vet ju aldrig vad det är för folk som bor i lägenheten bredvid.

Och en egen liten gård är ju också ett stort plus. Det tar kanske 2 minuter att klippa den här gräsmattan.
  • Allt i ett plan

Ett kriterium som jag fick glömma ganska snabbt. Tomtarna här i trakten är dyra, därför bygger man uppåt. Enplansradhus är väldigt sällsynta. Dock nu när vi har bott i två våningar, så måste jag säga att det inte är så illa som jag trodde det skulle vara. Sovrummena är i nedre våningen och kök och vardagsrum uppe (men man kommer alltså in genom andra våningen). Därför kan vi ha vänner på besök om kvällarna fast ungen sover. Det stör heller inte på samma sätt om nån av oss är tvungen att stiga upp tidigare, man kan bra fortsätta sova så länge den andra väsnas och duschar i övre våningen.

Trappan är heller inte så skrämmande som jag trodde. Ungen lärde sig snabbt att försiktigt ta sig upp och ner för den. Dessutom är det inte en såndän hal och brant trätrappa, utan betong med heltäckande matta på. Så helt okej.

Skulle jag få välja nu vet jag inte om jag skulle ta ett eller två plan. Båda har sina goda sidor.

  • Öppet kök/vardagsrum

Diggar. Jag tycker om att kunna laga mat då ungen leker i vardagsrummet. Matlagningen blir mer social. 10 points.

  • Inte behov av större renoveringar

Det här är väl lite fråga om folks personliga åsikt också. Visst finns det mycket som borde fixas här men inget är akut. Vi har mest målat här. Alla väggar var vita och vi ville ha lite färg hit. Golvet har nog sett sina bästa dagar. Det är lägenhetens originalgolv, det vill säga samma parkett har gåtts på i snart 20 år. Den har gulnat också. Till största del är golvet helt och därför började vi inte investera en stor summa på att förnya ett helt okej golv. Jag drömmer om att slipa och lacka golvet men det skulle kosta tusentals euro. Maybe later.

Huset är nästan 20 år gammalt och vad jag har förstått så har inget renoverats här före vi köpte lägenheten. De föregående ägarna bodde här i 17 år och har skött lägenheten väldigt väl.

Arbetsrummet som fick en mintfärgad fondvägg.
  • Byggt 1990->

Detta kriterium hänger delvis ihop med det föregående. Ett väldigt stort plus var också det att huset är byggt efter 1994, så ingen asbestkartläggning kommer att behövas om vi börjar renovera här nån vacker dag. Såhär pass nya hus brukar annars heller inte ha stora renoveringar på kommande inom en snar framtid.

  • Lugnt bostadsområde

Uppskattas till max. Vi bodde flera år vid en av Helsingfors mest trafikerade vägar. Trafikbullret var något som småstadsflickan i mig aldrig blev van med. Området vi nu bor på är idylliskt som… jag vet inte vad. Det kan hända att det står i lagen att man måste vara en kärnfamilj på fyra med hund för att få bo här. Vi bryter mot den här lagen just nu men berätta inte åt någon :p Fåglarna kvittrar, havet syns och naturen är nära. Luften luktar inte avgas, det mest störande man hör är mopobilar och skällande hundar. Man kan inte annat än trivas om man tycker om lugn och ro.

  • Helt okej kollektivtrafikförbindelser

Ja, var ska jag börja? Då vi flyttade hit fattade vi inte att Västmetron betyder att vår direkta busslinje till Kampen ryker i årsskiftet. Vi bor ju ändå nästan 5 km från närmaste metrostation. Förra året kom man på ungefär 40 minuter till Kampen, nu kan det ta upp till 1,5 timme (1 h 5 min om man har riktigt tur). Jag kan inte förstå hur 19 km kan ta 1,5 timme. Då jag ännu bodde i Jeppis (för 80 år sedan) tog man sig över 100 km på samma tid. Det är helt oacceptabelt att förbindelserna blev så här dåliga.

Ni kan tänka er hur förbannade människor här i trakten är efter att bussförbindelsen togs bort. Det som gör förbindelsen så långsam är bussen man är tvungen att ta till Västmetrons första stopp i Mattby. Bussen härifrån dit tar ungefär 25 minuter. Samma resa med bil tar 7 minuter. Så själva metron är det i princip inget fel på, men det att vi måste använda metron fast vi bor tusen kilometer ifrån den är helt absurdt.

Då jag reste till Tammerfors för en månad sedan tog tågresan Tammerfors-Helsingfors 1,5 h. Resan från järnvägstorget till västra Esbo tog också 1,5 h. Så vi skulle lika bra kunna bo i Tammerfors som ligger nästan 200 km ifrån Helsingfors.

Så den här punkten sket sig, men vi försöker se allt annat positivt det här hemmet och området erbjuder. Metron enda hit kommer kommer väl om några år “:)”.

  • Bilplats

Bilplats fick vi och livet skulle vara en aning sämre utan den. Riktigt perfekt skulle det vara om den skulle ha tak, men stolpen räcker helt bra till.

  • Ljus lägenhet

Vi har balkong och terass mot syd, så vi har i princip solsken (ifall solen uppenbarar sig) hela dagen. Dagstid behövs lampor egentligen bara på vessan.

  • Svenskspråkiga daghem och skolor i närheten

Än så länge finns flera dagis, lågstadie och högstadie inom en 2 kilometers radie. Förhoppningsvis ännu i många många år. Gymnasiet är heller inte långt ifrån.

  • Pris under 380 000 euro

Då man tänker på hurudant hus man skulle få för samma peng i Jeppis gråter man ju en tår eller två. Men det är så mycket annat som ingår i priset här i trakten, så tårarna torkar ganska snabbt. Värdet håller också bättre här. Om vi har riktigt tur så stiger det tills vi en vacker dag kanske flyttar bort. Men det är nog länge till det, hoppas jag.

  • Bra skött husbolag

Vi har inte haft bolagsstämma ännu, så det är svårt att säga bu eller bä till det här ännu. Bokslutet ser bra ut och husbolaget verkar ta bra hand om fastigheterna. Fast så verkade det vid förra stället vi ägde också och det var tvärtom. Så detta återstår att se.

Summa summarum: jag trivs och jag tror resten av familjen också trivs. Det enda som orsakar gråa hår är förbindelserna till centrum (där Tuomas jobbar). Eftersom jag kör till jobbet så påverkas jag inte så mycket av detta. Visst är det surt då upp till tre timmar av dagen går åt till jobbresor för honom, då det bara tar 40 minuter för mig.

 

2.5

Det är flera gånger i veckan som jag får konstatera att vår lilla bebis har blivit en människa. En människa med en personlighet, som använder (sin egen konstiga) logik och talar så att man förstår!

Vår 2,5-åring talar finska men förstår båda inhemska språken. Ibland kan hon använda några svenska ord också, t.ex. “Mamma, missä månen on?” men svenskan har helt tydligt blivit hennes svagare språk. Ännu för ett år sedan var det andra vägen men då gick hon i svenskspråkigt daghem. Nu går hon i ett tvåspråkigt men finskan är huvudspråket både där och hemma, så inte är det ju direkt konstigt att det har gått såhär. Jag borde aktivera min svenska mer också, men det känns så onaturligt att prata svenska med Tuomas. Pratar “pampasdialekt” med mamma och det kan man ju inte kalla svenska.

Vår 2,5-åring är en kopia av sin mamma, både till sättet och utseendet. Jag antar att en stor del av personligheten är genetisk eftersom jag ser beteende i henne som jag inte visar i hennes sällskap, åtminstone inte medvetet. Hon har inget tålamod alls. Hon är antingen glad eller arg, det finns inget där emellan. Hon verkar vara väldigt fiffig av sig (jag känner inga andra ungar i samma ålder, men ibland hittar hon på saker jag inte visste att ungar i den här åldern kan) och väldigt målmedveten. Fast hon har sitt temperament beter hon sig ändå jättebra bland folk. Hon är ordentlig.

Vi håller just på att potträna och det går helt superbra. En natt för några veckor sedan bestämde hon sig bara för att inte sätta på sig blöjan till natten. Sen dess har vi bara använt blöja då vi far ut. Enstaka olyckor har det hänt men jag trodde aldrig att det skulle gå så här enkelt. Vi är inte långt ifrån att kunna lämna bort blöjorna helt och hållet.

Maten har börjat smaka bättre och längden har ökat med 2 cm under 1,5 månaders tid. Vi fick helt enkelt hoppa över storlek 92, så nu är det 98 som gäller.

Överlag känns föräldralivet betydligt enklare nu. Allt är så mycket lättare då man inte behöver kunna läsa tankar mer. Något som jag också fattade allt för sent var att man kommer mycket lättare undan genom att förvandla vardagssysslor till olika lekar eller sånger.

En självanalys.

Hej på er alla människor, som orkar komma in hit för att kika ifall jag har plitat ner något. Det är ju en tid sen senast.

Min bloggskrivarpersonlighet går igenom en fas. Jag har väldigt svårt att hitta den där gyllene medelvägen i mina inlägg. Jag tycker inte om att censurera mina tankar men jag har ju en tendens till att mest fokusera på det mindre glamörosa i livet, vilket då igen ger en ganska ensidig bild av vår vardag. Att skriva har alltid varit en sorts terapiform för mig och som en kroniskt smådeppig människa hjälper det mig att hantera mina känslor bättre. Jag behöver öppna mig, jag har inget lager för min känslor. De ska ut så snabbt som möjligt, både det negativa och det positiva.

Jag är ganska trött på bloggvärlden just nu. Allt är så fejk. Alla småbarnsfamiljer är så lyckliga, alla äter så jävla hälsosamt, alla hinner träna flera gånger i veckan, folk reser runt i världen, kvinnor lägger ut bilder på sig själv där de står i världens mest onaturliga ställningar så röven skall se så stor ut som möjligt, ja ni vet. Belfies kallas det väl.

Jag vill läsa (och skriva) om riktiga livet. Jag vill se bilder på riktiga människor, inte folk i onaturliga poses med 35 filter på. Och jag tror inte jag är ensam om den här åsikten.