Hur beroende man är av sin telefon.

Måndag morgon. Dottern vaknar 45 minuter före väckarklockan men på gott humör. Det är oftast ett tecken på att morgonrutinerna kommer att gå smidigt och det stämmer även idag.

Dottern har dock bestämt sig att hon vill gå till dagis, lite över 1 km. Det är ju förstås den kallaste dagen den här hösten, men det finns ju inte dåliga väder, utan dåliga kläder. Jag känner mitt barn så pass bra att jag vet att hon aldrig kommer att gå 1 km utan att kasta sig ner på marken i något skede av resan. Dessutom är allt så intressant och man måste ju lämna och fundera över allt från hundskitshögar till frusna nyponbuskar, så vi kommer överens att vi går till busstoppen och åker buss resten av resan. Det passar.

Chocken är inte stor då ordena “En jaksa enää kävellä” yttras då ungefär 300 meter har gåtts. Efter lite gnäll fortsätter dock resan och vi har tur och behöver inte vänta på bussen i många minuter.

Sen händer det. Jag har min bussbiljett i min telefon. Vi kommer in i bussen, jag lyfter ungen att sitta på närmaste säte, gräver fram telefonen ur fickan och visar biljetten åt chauffören. Sätter telefonen i fickan eftersom vi ska stiga av efter några få hållplatser. Ungen är nöjd då hon får trycka på stoppknappen. Med ungen i famnen stiger jag av bussen. Jag känner efter i fickan att telefonen helt säkert finns där. Nope! Kanske jag satt den i väskan? Nope. Jaha.

Vi kommer till dagis. Som tur är dottern ännu också på gott humör och sköter alla sysslor själv, medan jag funderar hur jag skall få tillbaka min egendom. Jag söker igenom min väska ifall jag på något magiskt sätt skulle ha satt den dit utan att jag varit psykiskt närvarande. Jag lånar en telefon från dagispersonalen och försöker ringa till min kära ägodel. Ingen svarar och min klocka vibrerar inte, det vill säga telefonen är så pass långt borta att bluetoothen inte är aktiv mer. Jag ringer till operatorn och försöker stänga abonnemanget men eftersom jag har ett företagsabonnemang får jag inte personligen stänga det. Shiet.

Säger farväl till ungen och traskar iväg från daghemmet. Funderar hur jag skall lösa mina problem. Jag prioriterar att stänga abonnemanget och då jag står vid busshållplatsen och funderar hur i hela fridens namn jag skall lyckas med det utan internet och utan telefon, råkar en kollega uppenbara sig vid hållplatsen. Wow, tur i oturen. Han delar sitt nät åt mig och jag får stängt abonnemanget via datorn (som jag som tur har med mig i väskan).

Väl framme vid kontoret sätter jag meddelanden till firman som opererar busslinjen, Suomen löytötavarapiste (det kostade 5 euro att maila, 2 euro per minut att ringa, morjens) och Polisen. Den första hann redan svara att de inte kan hjälpa, resten har inte hört av sig ännu. Det skulle vara enklare ifall man skulle veta om man kommer att få tillbaka den eller inte. Om jag skulle få tillbaka den är det enda jag behöver göra vänta. Men om jag aldrig får tillbaka den måste jag beställa nytt simkort, besöka banken, skaffa en ny telefon och så vidare.

I situationer som dessa märker man hur bunden man är till en liten apparat. Jag tycker om min telefon, trots dess nästan 2 år gamla liv funkar den riktigt bra ännu, så jag har inget som helst behov av att uppdatera den till en nyare modell. Jag tar väldigt gärna tillbaka den. Men eftersom jag har lärt mig från andras misstag säkerhetskopierar jag alla bilder och filer med jämna mellanrum. Det enda jag kommer att mista (ifall telefonen aldrig återfinns) är data från spel som inte är linkade till något externt konto. Jag överlever.

Det största problemet just nu är dock att jag inte kommer åt nätbanken på något sätt. Jag kan alltså inte betala något på nätet, flytta pengar till mitt konto eller betala räkningar. Så nå riktigt många dagar klarar jag mig inte med tegelstenen jag lånar från jobbet (telefonen har Snake och Tetris :D).

Jag antar att jag är så pass beroende av internet och av att kunna vara i kontakt med människor via Whatsapp/FB Messenger/email att det känns helt hemskt att vara “offline”. Ångest deluxe. Så kanske det är helt bra att ta lite avstånd från att ständigt ha koll på allt som händer och sker.

Vad kan man lära sig av detta? Säkerhetskopiera alltid viktiga filer med jämna mellanrum, så känns livet lite bättre i situationer som dessa.

Kallt.

Brr, mitten av oktober och fick redan nu skrapa bort is från bilrutorna. Flera veckor sedan senaste inlägg, vad sker?

Fortfarande är det ganska tyst. Ungen har börjat trotsa, trotsa på riktigt. Jag har trott att hennes beteende under det senaste året har varit trots, men det är nog bara hennes personlighet. Hon är helt enkelt en väldigt missnöjd och känslig individ (wonder where she gets that from…) som skall göra allt så svårt som möjligt. Jag skiljer dessa två fenomen genom att trotsbeteendet går över mycket snabbare. De där andra sakerna har hon bara bestämt att skall vara på ett visst sätt och ger aldrig upp. Några exempel:

V: Titta mamma, en blå bil.

J: Wau, men den där bilen är ju vit, inte blå.

V: NÄÄÄ, BLÅ BIL.

J: Menar du den här bilen? Den är nog vit.

V: NÄÄ, BLÅ BIL.

Okej.

Eller som här om dagen då vi hade en liten episod i trappan. Vienna använder oss föräldrar som transportmedel. Hon vill väldigt sällan gå någonstans själv. Vare sig det handlar om 1 meter eller 1 kilometer så är det famn-ner-famn-ner hela tiden. Vi börjar vara lite trötta på att ständigt gå runt och bära på en två-åring. Om hon vill mysa eller ha närhet är hon alltid välkommen i min famn. Men då vi är och handlar mat, eller ute på promenad, eller förflyttar oss från köksbordet till soffan så tycker jag att en två-åring kan gå själv med sina egna helt friska ben.

Dottern är av annan åsikt. “AM. AM. AM” (=fAMn) och händerna i vädret.

Men till saken. Jag har nu försökt börja avvänja henne från det här beteendet, men det går inte direkt bra. Här för någon dag sedan var vi i nedre våningen och skulle gå upp för att äta. Vi närmar oss trappan och “AM-AM” börjar höras. Jag säger nej och förklarar att Vienna kan gå helt själv. Hon har alltså tagit sig upp och ner för trappan själv fast hur många gånger, så det handlar inte om att hon skulle vara rädd eller inte kan. Men ungen vägrar. Hon lämnar ner och skriker. Den här gången tänker jag inte ge efter direkt, utan går själv upp och låter henne bli där nere. Hon är envisare än sjuttioåtta åsnor och vägrar komma upp själv. Tror det var närmare en timme senare jag bara gav upp och gick ner. Frågade om hon går med på att komma upp om jag håller henne i handen. Det här var OK för henne och tillsammans traskade vi upp för trappan.

Jag orkar inte ens skriva om hur det är att få henne att sitta i bilstolen. En jäkla kamp varendaste gång. Eller att vara i matbutiken med henne (famn-ner-kärran-röra allt-dra ner allt-skrik-famn-ner-ligga på golvet-krypa-röra allt-famn-osv.). Eller om hur roligt det var då hon hade tre öroninflamationer och tre antibiotikakurer under 4 veckors tid. Och där på hård mage eftersom hon pantar på sin kaki.

Men för att nämna något positivt också! Hon somnar ganska lätt nuförtiden, och i sin egen säng. Hon vaknar dock ungefär tre gånger i natten, ibland på grund av att tutten har försvunnit och ibland helt annars bara. Vi föräldrar brukar göra så att vi stiger upp varannan natt men i praktiken blir det till det att Tuomas för sköta hela ruljansen eftersom “NÄÄÄ MAMMA PAIJA, PAPPAAAA” ropet börjar ganska snabbt då hon märker att det inte är pappa som kommer in i rummet.

Summa summarum: Mamma är deppad över att hon inte duger åt sitt eget barn och pappa är trött för att han sköter det mesta. Men “det är väl en fas, det går om”.

 

Hello world!

Om ni nångång flyttar till ny ort och hela ert liv ändras på en dag; ordna inte två födelsedagsfester inom loppet av tre veckor. Seriöst en av de sämsta idéer jag någonsin haft. Vi har haft det så stressigt att vi inte ens hunnit fundera över hur vi så smärtfritt som möjligt skulle få vår vardag att rulla. Just nu känns det som om åtminstone två av fyra hjul har punktering mitt i en uppförsbacke.

Men vi har en helt ny människa i huset. Vet inte om en fas just råkade sluta (eller börja?) på samma gång som vi flyttade eller om vår unge inte alls trivdes på gamla dagiset eller hemmet. Nu är hon nästan ständigt på gott humör, lämnar gärna på dagis, äter ordentligt och är allmänt roligt sällskap (för det mesta, det är ändå en trotsåring vi pratar om här ;)). Enda sedan Vienna började dagis i januari har varendaste en morgon varit en kamp, absolut ingenting har gått som smort (eller ens lite ditåt). Det var skrik från den sekunden hon vaknade till man fick fastspänt henne i bilstolen. Kan det allt ha berott på att hon vantrivdes på dagis eller/och i Gräsviken? Kan ju också vara att hon är i någon sorts honeymoon-fas med sin nya omgivning och snart märker att det här är hennes nya vardag.

Vårt största problem just nu är enligt mig Tuomas jobbresa. Enligt reittiopas tar det 50 minuter att ta sig från hans jobb till vårt hem (och vice versa). Bussarna går med 10 minuters mellanrum, så om han råkar missa bussen, så behöver han i princip inte vänta länge men resan blir i värsta fall 10 minuter längre igen, det vill säga vi är uppe i en timme redan. Och båda vägarna. Så borde han ju jobba 8 timmar också, så jobbdagen blir allt som allt 10 timmar.

Vad är problemet då? Just nu kör jag ungen och mannen till dagis där runt 7:35 och kör själv till jobbet, själv är jag framme 8:00 och kör iväg mot dagis ungefär 16.00. Jag får helt lätt gjort en hel jobbdag. Tuomas då igen är då tidigast ungefär 8:45 på jobbet. Gör han en full dag på jobbet är han i bästa fall hemma 18:00. Det betyder att matlagningen faller på mitt konto varje vardag. Kanske lite onödig sak att gnälla om men. Allt möjligt sånhänt smått har vi att fundera över. (Och som svar på varför jag kör till jobbet: min jobbväg med buss skulle ta ännu längre.)

Men Skodillacen har återvänt idag. 6000 euro kostade det fixa den, som tur var det påkörarens försäkring som betalade den räkningen. Så skönt att köra en automatväxlad bil igen. Att köra i värsta rusningen med manual är något som jag verkligen inte har tyckt om. Att parkera i vår ruta på gården var heller inte så skojigt eftersom den är lite uppe på en backe och vinkeln man kör in är lite knepig. Så lite lättare blev livet nu då vi fick vår egen bil tillbaka.

I helgen skall det bakas och firas. Vi ordnar födelsedagskalas åt två-åringen lite i efterhand eftersom flytten var så nära den riktiga dagen. Då den festen är överstökad kommer jag inte att ordna nånting på länge 😀

Ett hem.

Dit for en vecka igen. Jag var sjuk fram till torsdagen, så Tuomas och svärmor fick ta hand om dotterns dagismjuklandning. På torsdagen och idag deltog jag också och jag måste säga att första intrycket av det nya daghemmet är väldigt positivt. Det som jag tycker är jättebra är att de tar hygiensaker på allvar. De tvättar leksakerna med jämna mellanrum, alla har egna pottor och de till och med frågade hur ofta jag vill att de kokar ungens nappar! Dagisgården är lite trist och aningen kaotisk då både lilla och stora gruppen leker där samtidigt på eftermiddagarna men annars har jag ingenting negativt att säga. Skötarna verkar alla jättetrevliga och snälla. Tror att barnet mitt kommer att trivas där jättebra.

Den här lägenheten (är det en lägenhet om det är i ett radhus? :D) är några sopsäckar ifrån att se ut som ett hem. Inte direkt trivsamt ännu, men vi har ju först bott här i två veckor. Beställde just hem en sänggavel och nu surfar jag efter en klocka till köket. Personligen hatar jag klockor, jag kan inte tåla det där störande tickande ljudet som kommer från dem. Men vi är ju två som bestämmer och det här är en sån sak som jag ganska lätt kan ge efter med.

Ni ska ha en riktigt trevlig helg, hörni gott folk!

Sneak peak!

Det blir nog bra.

Jag skulle påstå att bara vi klarar den här veckan, så är det värsta över. Då kommer vi att ha tid att satsa på annat än att försöka överleva vardagen.

Jag skulle vilja börja inreda vårt hem så småningom, men en förmögenhet sitter fast i den gamla lägenhetens deposition. Den får vi tillbaka först då slutgranskningen är godkänd och nycklarna returnerade. Men vi kan inte returnera nycklarna före slutgranskningen är godkänd och det verkar den inte vara ännu. Månadens sista dag imorgon…

Så just nu bor vi mer eller mindre i ett kaos som bilden nedan visar. Vienna verkar inte vara rädd för Mårran. Själv har jag ännu traumor från den där scenen då Mårran står bakom Muminhusets dörr.

Till helgen tänker jag inte planera in något annat än att ta det lugnt här hemma och försöka få ordning på det här kaoset. Tror det blir ett läkarbesök imorgon också, för det verkar som om min värk skulle ha flyttat sig till örat. Nästan en hel dag jobb borde jag hinna med imorgon också. Som sagt, giv mig mera timmar på dygnet.

Det är mycket nu.

Hej, det är mycket nu. Så mycket att min kropp tydligen också bestämde sig för att lugna ner mig med tvång.

På morgonen före Tuomas och min 60-års partaj började jag känna mig hängig. Sedan kom halsont och efter det feber. Jag var verkligen inte i festskick men mängder av Burana och Finrexin höll mig i någorlunda levande form till 23. Efter det var jag nog helt slut, nästan halvdöd och förstås tyckte jag också väldigt synd om mig själv. Det har varit en ganska skit månad och så får man inte ens fira sin 30-års dag utan motgångar. Men, sånt är livet.

På tal om motgångar, så beställde jag ju en städare till gamla lägenheten. Städandet gick av stapeln förra onsdagen klockan 8.30 till 17.00 om man frågar städaren men då jag kom till lägenheten klockan 15:45 för att träffa personen som gjorde slutgranskningen var städaren nog inte där mera. Slutgranskningen var annars också extremt pinsam. Hela lägenheten luktade helt sjukt äckligt, som om han städat med insektgift eller dylikt. Fönstren och golvet var randiga, även väggarna för skiten från fönstren hade runnit ner. Han hade endast tvättat lavoaren i badrummet, kaklen va helt gula och golvet helt dammigt. I köket hade han glömt (?) att städa lådorna och golven var allmänt också fulla med små smulor i alla hörn och vrår. Med andra ord inte vad jag förväntade av en PROFESSIONELL städare och verkligen inte värt 300 euro som det står på räkningen som jag fick idag. Förmedlingsfirman har tagit emot min reklamation men inte svarat något ännu. Jag bara undrar, vad skulle de ha gjort om situationen skulle vara den att vi skulle ha flyttat ut den 30:e eller 31:a, bett städaren komma då och den nya skulle flytta in den 1:a? Reklamationen är skickad i fredags (eftersom jag rent ut sagt inte hann före, och eftersom jag ville ta en närmare till på lägenheten före jag börjar klaga). Fyra dagar. Jag vet inte ens vad jag förväntar mig av dem mera eftersom vi redan var tvungna att städa på nytt själva eftersom den nya slutgranskningen är imorgon.

Vad jag försöker säga är att om jag betalar åt en professionell person att göra en service åt mig, så förväntar jag mig att hen åstadkommer bättre resultat än vad jag själv skulle göra. Speciellt om servicen marknadsför att de har 100% “tyytyväisyystakuu”, vilket åt mig iallafall betyder att risken att kunden skall vara missnöjd med servicen borde vara väldigt liten. Men tydligen är det inte så. Tänker inte publicera firmans namn här eftersom jag vill ge dem en chans att fixa sina misstag men som sagt så vet jag inte riktigt om det går att fixa mera. Skadan är redan skedd och vi fick ändå städa själva. Räkningen kommer jag verkligen inte att betala i sin helhet. Jag skulle ha sluppit lättare undan om jag skulle ha bett några vänner att hjälpa mig städa själv. Nu fick jag istället betala för att få mera stress och saker att försöka fixa i en situation då jag redan har alldeles för mycket på min tallrik.

Så fick vi nyheter om bilen också. Två veckor tog det för dem att göra beslutet att bilen kommer att repareras. Jag är ganska missnöjd nog, en krockad bil är alltid en krockad bil och dens återförsäljningspris sjönk i och med detta. Jag är mest arg på det att den här krocken inte ens var mitt fel men ändå kostar det oss hur mycket som helst. Reparationen kommer att ta till slutet av september (!!!!!!) det vill säga en månad ännu. Vi har en massa möbler vi borde skaffa och dem kastar man inte i bakluckan på den där Fabian inte. Nåh, vi är förstås glada att vi ens fick en bil att använda så länge får egen inte är tillgänglig men jag blir bara så arg på hela den här situationen. Om jag skulle se killen som körde in i mig nu, så skulle jag vara betydligt argare än jag var då vi stod i en timme vid vägrenen och väntande på bogseringen. Om jag hade vetat all tid, alla samtal och alla kostader som hans misstag orsakat oss skulle jag nog ha reagerat på helt annat sätt. Men onödigt att spekulera över det, hänt är hänt och livet går vidare.

Nu är jag alltså sjuk för tredje dagen och sjukskriven till onsdag. Var och tog svalgprov idag (det hemskaste svalgprovet jag någonsin varit med om, tror hon sökte guld därifrån) och testresultaten borde komma imorgon. Jag har aldrig haft såhär sjuk hals förut. Förut har jag tagit en Strepsils och kunnat äta och dricka hur bra som helst. Nu känns allt jag sväljer är antingen som lava eller taggtråd. Jag hoppas så otroligt innerligt att ingen annan i det här hushållet får det här. I need a win.

Så ganska tyst i bloggen, för jag försöker få ordning på vår nya vardag, kryddat med små motgångar som inte direkt gör det lättare. För som ni kanske kommer ihåg började mjuklandningen vid nya dagiset också idag… Som tur har vi farmor här just nu, den här farsen skulle nog inte bli till någonting utan hennes hjälp.

I väntan på en lättare vardag.

En gnutta panik.

Livet fortsätter.

Var och visade upp mig till läkare igår och han misstänkte att jag hade en mild hjärnskakning. Nacken verkar inte ha tagit skada som tur. Tuomas fick som uppgift att väcka mig varannan timme och fråga en simpel fråga varje gång. En annan person i vår familj höll mig vaken mer eller mindre hela natten och då jag äntligen somnar så frågar någon min jäkla adress.

Vi fick en Toyota Auris att brumma runt med i en vecka. Efter det måste vi byta till en mindre bil. Vi fick alltså en farmare endast på grund av att vi flyttar under veckoslutet. Försäkringsbolaget vill spara in där det är möjligt. Lite obehändigt är det ju att köra från västra Esbo till östra Helsingfors under värsta rusningstiden men man tar väl vad man får. Bättre än ingenting. Nästa vecka måste dottern ännu köras till Busholmens dagis, så det blir en lite krånglig vecka anyways. Veckan efter det börjar mjuklandningen på nya dagiset, så vi har en ganska kaotisk tid framför oss. Tror det kommer att ta en månad eller två att bli van med alla förändringar.

För att återkomma till ersättningsbilen vi fick. Den har ju förstås manuell växellåda, och jag har kört med en automat nu i åtta månader. Aningen obehagligt att vara tillbaka i trafiken igen och dessutom med en bil man inte behärskar till hundra procent. Märker att jag är lite på vakt hela tiden då jag kör, litar ännu mindre på mina medbilister nu.

Flytten framskrider ganska långsamt. Meningen var ju att vi skulle hämta flyttlådor igår men utan bil lyckas det inte riktigt. Idag fick vi lådor och har även fyllt några. Lyckades också med århundradets snabbaste FB-loppis försäljning (oskämat var varan såld och hämtad 5 minuter efter att jag hade satt upp bilden på nätet. Behändigt).

Nu skall jag fortsätta packa lite före det är dags att ligga i sängen och försöka sova.

Kämpa, kämpa.

Blah, börjar vara lite slut på orken i det här huset. Att kombinera renovering av nytt hem, packande, jobb, sjuk unge och vardagen är helt otroligt tungt. Just nu skulle jag vilja krypa ihop till en liten boll och hyperventilera en stund.

Jag har fortfarande inte lärt mig att inte stressa över arbetsrelaterade grejer, det här börjar bli ett problem för mig. Vad hjälper det att jag sitter här hemma klockan 22 på kvällen och stressar över någonting jag ändå kan fixa först imorgon på morgonen, tidigast? Exakt, ingenting.

Vi fick äntligen färdigt målat och städat under veckoslutet. Det enda jag skulle vilja göra ännu är att fixa fogarna i walk-in closeten, men jag tror inte vi kommer att hinna före flytten. Det är ju bara fem dagar kvar! Jag skulle behöva åtminstone 10 timmar mer per dygn för att åstadkomma allt jag skulle vilja göra just nu.

Men som sagt, slutspurten kvar nu. Det blir nog bra. Bara dottern somnar så blir det nyaste avsnittet av Game of Thrones.

En av många stränder som finns i närheten av det nya hemmet.

Det kliar, överallt.

En av de där dagarna jag fruktat för i sju månader är här. En av dagvårdens dåliga sidor, det vill säga löss! “VI HAR LÖSS!”

Hela min kropp har kliat sedan jag läste mailet. Jag skulle vilja påstå att vår unge inte har dessa odjur (ännu?) åtminstone, för hon har nog inte kliat sitt huvud alls. Loppshampoo och kam finns på shoppinglistan och alla lakan kommer att bytas och tvättas i tusen graders vatten.

Förhoppningsvis handlar det om en unge eller två som har dessa kräk men de sprider ju sig som en löpeld. Mina kollegor försöker lugna mig genom att berätta att deras barns vårdplatser flera gånger har haft löss men att de inte har blivit “smittade” en enda gång. Vi får hoppas att detta gäller även vår familj. Obehag deluxe.

Ikväll är det paus från renoverandet. Den här mamman skall ut och äta med några vänner. Förövrigt så har vi bara en vägg omålad, så renoveringsprojektet lider mot sitt slut.

Giv mig styrka.

Puh, vilken dag. Och natt. På flyget hem hade jag stereotypen “Medelålders finne som super hela flygresan” bredvid mig och bakom mig hans son “Tycker om att sparka sätet framför”. Det var ett långt 3 timmars flyg men jag överlevde än en gång. Livet är ganska tungt då man är överkänslig för lukter och får ångest av att flyga, inte på grund av att jag skulle vara rädd för att flyga, det är människorna på planet jag oroar mig över. Tror det får bli ett eget inlägg om mina aningen sjuka tankesätt, annars blir det här en roman, heh.

Hur som haver, vi kom oss hem och då vi lite över ett på natten äntligen steg in genom dörren påbörjades del ett av vägglusdödandet. Det är ju förstås möjligt att vi inte fick med oss en enda individ men i sånhäna tillfällen tar jag alltid det säkra före det osäkra. På med bastun och in med allt som vi hade med oss. Nu på dagen har jag ännu tvättat allt i 60 grader och torktumlat. Om de överlever allt det där gråter jag, länge.

Närmare två kröp vi till sängs och vi hann inte ligga där länge före Vienna (som sover i vårt rum) märkte att hennes föräldrar kommit hem. Det tog nästan två timmar för oss att få henne att sova på nytt. Det var en lite för konkret påminnelse om vad det innebär att vara förälder.

På resan pratade vi nästan konstant om vår dotter och konstaterade att vi saknar henne jättemycket. Allt påminde om henne. Nu då man är hemma är allt lika tungt som det var före resan också, och bara några timmar hemma har förbrukat all den energi man samlat på sig under semestern. Ungen vägrade sova på dagen och var helt omöjlig att natta också. Tja, det är väl såhär det är att vara förälder, det är bara att acceptera att det här är vårt liv framöver. Vi hinner väl sova och vila våra nerver om typ 16 år.