Semesterbloggen – Dag ett.

Min fyra veckor långa semester har börjat, men ändå känner jag mig mer stressad än normalt. Varför? Här kommer några orsaker.

  1. Jag är den enda administrativa personen på jobbet och har ingen som gör mina uppgifter så länge jag är borta. Det betyder förstås att jag är tvungen att göra en hel del under semestern också. Hade dock inte förväntat att jag inte ens hinner påbörja semestern före den första Skype-callen bestäms för måndagen (idag alltså). Sist och slutligen blev den inte ens av. Nytt försök imorgon.
  2. Dagis är stängt och mannen jobbar ännu den här veckan. Det betyder att jag jobbar som personlig cirkusdirektör för en väldigt krävande soon-to-be 3-åring.

Idag regnade det och varken jag eller ungen ville gå ut och bli våta av regnet. Vår absoluta favoritperson fyllde år idag, så vi styrde kosan mot Ainoa för att shoppa en kaka och tortillaingredienser åt födelsedagsbarnet.

Vi kom överens om att det är en hemlighet att vi fixat kaka, mat och present åt pappa. Treåringar förstår sig dock inte riktigt på konceptet “hemlighet” och om jag inte kommer ihåg riktigt fel kläckte ungen ur sig ordet present i sin andra mening, då vi på eftermiddagen hämtade hennes far från stan. Kaka kom först om typ 10 meningar.

Nu skall jag klicka hem lite matvaror åt oss. Tacka vetja högre makter för hemlevererande mataffärer. Idag då vi var ett snabbt varv via matbutiken (efter kakan) blev jag påmind om varför jag inte kan shoppa mat med ungen. Saker flyger, det skall skrikas och liggas på golvet och mamma får magsår.

En liten bild från helgens grillfest.

2.5

Det är flera gånger i veckan som jag får konstatera att vår lilla bebis har blivit en människa. En människa med en personlighet, som använder (sin egen konstiga) logik och talar så att man förstår!

Vår 2,5-åring talar finska men förstår båda inhemska språken. Ibland kan hon använda några svenska ord också, t.ex. “Mamma, missä månen on?” men svenskan har helt tydligt blivit hennes svagare språk. Ännu för ett år sedan var det andra vägen men då gick hon i svenskspråkigt daghem. Nu går hon i ett tvåspråkigt men finskan är huvudspråket både där och hemma, så inte är det ju direkt konstigt att det har gått såhär. Jag borde aktivera min svenska mer också, men det känns så onaturligt att prata svenska med Tuomas. Pratar “pampasdialekt” med mamma och det kan man ju inte kalla svenska.

Vår 2,5-åring är en kopia av sin mamma, både till sättet och utseendet. Jag antar att en stor del av personligheten är genetisk eftersom jag ser beteende i henne som jag inte visar i hennes sällskap, åtminstone inte medvetet. Hon har inget tålamod alls. Hon är antingen glad eller arg, det finns inget där emellan. Hon verkar vara väldigt fiffig av sig (jag känner inga andra ungar i samma ålder, men ibland hittar hon på saker jag inte visste att ungar i den här åldern kan) och väldigt målmedveten. Fast hon har sitt temperament beter hon sig ändå jättebra bland folk. Hon är ordentlig.

Vi håller just på att potträna och det går helt superbra. En natt för några veckor sedan bestämde hon sig bara för att inte sätta på sig blöjan till natten. Sen dess har vi bara använt blöja då vi far ut. Enstaka olyckor har det hänt men jag trodde aldrig att det skulle gå så här enkelt. Vi är inte långt ifrån att kunna lämna bort blöjorna helt och hållet.

Maten har börjat smaka bättre och längden har ökat med 2 cm under 1,5 månaders tid. Vi fick helt enkelt hoppa över storlek 92, så nu är det 98 som gäller.

Överlag känns föräldralivet betydligt enklare nu. Allt är så mycket lättare då man inte behöver kunna läsa tankar mer. Något som jag också fattade allt för sent var att man kommer mycket lättare undan genom att förvandla vardagssysslor till olika lekar eller sånger.

Kallt.

Brr, mitten av oktober och fick redan nu skrapa bort is från bilrutorna. Flera veckor sedan senaste inlägg, vad sker?

Fortfarande är det ganska tyst. Ungen har börjat trotsa, trotsa på riktigt. Jag har trott att hennes beteende under det senaste året har varit trots, men det är nog bara hennes personlighet. Hon är helt enkelt en väldigt missnöjd och känslig individ (wonder where she gets that from…) som skall göra allt så svårt som möjligt. Jag skiljer dessa två fenomen genom att trotsbeteendet går över mycket snabbare. De där andra sakerna har hon bara bestämt att skall vara på ett visst sätt och ger aldrig upp. Några exempel:

V: Titta mamma, en blå bil.

J: Wau, men den där bilen är ju vit, inte blå.

V: NÄÄÄ, BLÅ BIL.

J: Menar du den här bilen? Den är nog vit.

V: NÄÄ, BLÅ BIL.

Okej.

Eller som här om dagen då vi hade en liten episod i trappan. Vienna använder oss föräldrar som transportmedel. Hon vill väldigt sällan gå någonstans själv. Vare sig det handlar om 1 meter eller 1 kilometer så är det famn-ner-famn-ner hela tiden. Vi börjar vara lite trötta på att ständigt gå runt och bära på en två-åring. Om hon vill mysa eller ha närhet är hon alltid välkommen i min famn. Men då vi är och handlar mat, eller ute på promenad, eller förflyttar oss från köksbordet till soffan så tycker jag att en två-åring kan gå själv med sina egna helt friska ben.

Dottern är av annan åsikt. “AM. AM. AM” (=fAMn) och händerna i vädret.

Men till saken. Jag har nu försökt börja avvänja henne från det här beteendet, men det går inte direkt bra. Här för någon dag sedan var vi i nedre våningen och skulle gå upp för att äta. Vi närmar oss trappan och “AM-AM” börjar höras. Jag säger nej och förklarar att Vienna kan gå helt själv. Hon har alltså tagit sig upp och ner för trappan själv fast hur många gånger, så det handlar inte om att hon skulle vara rädd eller inte kan. Men ungen vägrar. Hon lämnar ner och skriker. Den här gången tänker jag inte ge efter direkt, utan går själv upp och låter henne bli där nere. Hon är envisare än sjuttioåtta åsnor och vägrar komma upp själv. Tror det var närmare en timme senare jag bara gav upp och gick ner. Frågade om hon går med på att komma upp om jag håller henne i handen. Det här var OK för henne och tillsammans traskade vi upp för trappan.

Jag orkar inte ens skriva om hur det är att få henne att sitta i bilstolen. En jäkla kamp varendaste gång. Eller att vara i matbutiken med henne (famn-ner-kärran-röra allt-dra ner allt-skrik-famn-ner-ligga på golvet-krypa-röra allt-famn-osv.). Eller om hur roligt det var då hon hade tre öroninflamationer och tre antibiotikakurer under 4 veckors tid. Och där på hård mage eftersom hon pantar på sin kaki.

Men för att nämna något positivt också! Hon somnar ganska lätt nuförtiden, och i sin egen säng. Hon vaknar dock ungefär tre gånger i natten, ibland på grund av att tutten har försvunnit och ibland helt annars bara. Vi föräldrar brukar göra så att vi stiger upp varannan natt men i praktiken blir det till det att Tuomas för sköta hela ruljansen eftersom “NÄÄÄ MAMMA PAIJA, PAPPAAAA” ropet börjar ganska snabbt då hon märker att det inte är pappa som kommer in i rummet.

Summa summarum: Mamma är deppad över att hon inte duger åt sitt eget barn och pappa är trött för att han sköter det mesta. Men “det är väl en fas, det går om”.

 

Sjukstugan.

Ah, direkt Vienna började dagis igen efter semestern, så har hon varit sjuk två gånger. Två gånger på två veckor. I söndags hade hon feber och rinnande näsa och nu har hon feber igen.

Det här passar ju inte riktigt in i två jobbande föräldrars vardag. Att vara hemma hela tiden alltså. Som tur har vi båda så pass flexibla arbetsgivare att vi med ganska gott samvete kan dela på att sköta vår sjukling om dagarna. På det här sättet får man åtminstone skött de mest kritiska jobbuppgifterna. Oftast delar vi upp dagen så att den ena jobbar fram till 12.00 och den andra jobbar från 13.00 framåt. Det har funkat bra hittills, men jag skulle nog inte använda den här metoden om det skulle gälla magsjuka. Dessa feber/snorsmittor blir vi föräldrar ganska sällan ens smittade av som tur.

Vi skulle ännu ha en omålad vägg och storstädning kvar före vi kan flytta in till det nya hemmet. Åtta dagar kvar!

Två hela år.

Wow, jag kan inte riktigt bestämma ifall dessa två år som mamma har gått helt jäkligt snabbt eller helt sjukt långsamt. I princip har ens sociala liv stått väldigt stilla och på hemmafronten har det mesta förstås snurrat kring vår nu två år “gamla” avkomma.

Jag kommer ännu ihåg dagen för två år sedan som om det var i förrgår. Hur vi natten före kom in till Kättären bara för att bli utskickade några timmar senare. Hur vi sedan gick hem och nästan direkt fick ta bussen tillbaka då det började hända grejer.

Jag hade ju en väldigt lätt förlossning, iallafall om man jämför med historier jag hört. Jag led så länge jag väntade på epiduralen (fy, den smärtan kan man inte ens beskriva med ord) men det handlade kanske om 15 minuter. Tidsuppfattningen är inte den bästa då det känns som man håller på att spricka itu.

Alltså jag är så jäkligt cynisk, men jag tyckte inte förlossningen var på något sätt magisk. Det var bara en process för mig. Det är magi att man kan laga en ny människa inne i sig själv. Otroligt! Men att trycka ut ungen är ingenting jag ligger leendes och tänker tillbaka till.

Inte den första tiden som mamma heller. Ammandet gjorde så otroligt ont. Mina bröstvårtor var så ömma och vår lilla baby ville suga på dem konstant. Hon sov bra och var snäll annars, men ammandet var både fysiskt och psykiskt jättetungt. Efter en månad blev brösten vana men före det släpptes många tårar.

Hela min resa hit har helt enkelt varit ganska fylld av negativa tankar. Jag skulle aldrig ha kunnat föreställa mig alla dilemman och svåra situationer och val som kommer emot en som förälder. Jag fick i och för sig smaka på det redan under graviditetsveckorna 5-17 då det enda jag gjorde var att ligga på soffan, gråta, spy och äta fullkornsris. Resten av graviditeten gick dock riktigt bra men ord kan inte ens beskriva de känslor jag hade och hur dåligt jag mådde. Sammanlagt var jag sjukskriven från jobbet i över tre månader. Först på grund av illamåendet och sedan ännu runt vecka 32 då jag började ha lite känningar. Nu i efterhand tror jag att de skulle ha sjukskrivit mig på grund av mina sammandragningar redan tidigare, men jag trodde det hörde till. Men som tur gick allt bra och Vienna hölls inne fram till 39+4.

Det som skulle bli en söt text om vårt födelsedagsbarn blev en klagovisa om hur tungt det är att vara gravid och mamma. Bra Jenni :p Skuldkänslor har man ju förstås också dagligen då man inte riktigt har lärt sig att njuta av att vara mamma. Tror det beror på att jag inte riktigt hunnit återhämta mig från allt jag var med om i början.

En liten sammanfattning: vi har haft mera sämre dagar än bättre men det går hela tiden mot ljusare tider. I och med att hon lärt sig kommunicera bättre har hon lärt sig att styra sina (ibland) väldigt starka negativa känslor bättre. Undrar vem hon ärvt dem ifrån… :p Att vara mamma är en bergochdalbana av känslor helt enkelt. Ibland vill man bara banka sitt huvud i väggen och ibland håller man på att spricka av stolthet. Och jessus vad orolig man kan vara då de där små varelserna är sjuka. Om någonting är magiskt så är det den villkorslösa kärleken man känner mot sitt barn, fast hur tung dag det än varit, fast hur dumma saker (slår dig med en sked i ögat eller något lika trevligt?) ungen gör.

Grattis Vienna 2 jordsnurr, min älskade lilla riiviö<3

Det kliar, överallt.

En av de där dagarna jag fruktat för i sju månader är här. En av dagvårdens dåliga sidor, det vill säga löss! “VI HAR LÖSS!”

Hela min kropp har kliat sedan jag läste mailet. Jag skulle vilja påstå att vår unge inte har dessa odjur (ännu?) åtminstone, för hon har nog inte kliat sitt huvud alls. Loppshampoo och kam finns på shoppinglistan och alla lakan kommer att bytas och tvättas i tusen graders vatten.

Förhoppningsvis handlar det om en unge eller två som har dessa kräk men de sprider ju sig som en löpeld. Mina kollegor försöker lugna mig genom att berätta att deras barns vårdplatser flera gånger har haft löss men att de inte har blivit “smittade” en enda gång. Vi får hoppas att detta gäller även vår familj. Obehag deluxe.

Ikväll är det paus från renoverandet. Den här mamman skall ut och äta med några vänner. Förövrigt så har vi bara en vägg omålad, så renoveringsprojektet lider mot sitt slut.

Babyfeber.

Vi har en väldigt babysjuk tjej i vårt hushåll. Det är inte alltså frågan om mig utan min dotter.

Jag tycker det är väldigt intressant att Vienna tycker om att leka med just dockor och vagn. Hennes mamma är inte direkt den femininaste och vi har alltid sett till att hon kan välja att leka med allt från pussel till bilar. Ändå väljer hon nästan alltid dockan. Eller tre stycken har hon. Hon går runt och skuttar på sin dockvagn dagligen, matar sina dockor och sköter om dem. Vet inte riktigt var hon har lärt sig det (för inte är det hemifrån :’p skämtåsido.)

Flytt lär det bli i slutet av augusti men inget är säkert ännu.

2-åringens ord.

Vienna fyller 2 år nästa månad, shit vad tiden går snabbt. Tänkte skriva ner lite om vår dotters talförmåga och hur den utvecklats. Som ganska många säkert vet, så talar jag svenska med henne och Tuomas finska. Det påstås ju att tvåspråkighet gör språkutveckligen långsammare men det är svårt att säga säkert. Vet enspråkiga i samma ålder som redan talar 3-4 ord långa meningar men vet också individer som talar mindre än Vienna som håller sig till högst två ord.

Jag är väldigt ledsen över att jag inte har fyllt i Babyboken jag köpte under graviditeten. Jag har ingen minnesbild av när Vienna skulle ha sagt sitt första ord. Tror ordet var antingen “kukku” (=kukka = blomma) eller “aappa” (apa). Vad jag kommer ihåg är att vi bodde i Gräsviken då, så över 1 år 3 mån har hon iallafall varit.

I dagens läge (som 1 år 11 mån) förstår hon borde finska och svenska lika bra och i princip allt man säger åt henne. Inte förstås kvantfysik eller andra invecklade saker men alldagliga grejer. Dagistanten sa under utvecklingssamtalet att vår unge har ett väldigt stort passivt ordförråd och som aningen jäv kan jag hålla med. Färger har hon dock inte riktigt förstått sig på ännu. En kan hon och det är “pii” (pinkki = rosa).

Här kommer orden som hon kan säga:

  • oo = ut
  • mamma
  • pappa
  • kakka
  • tuttu = tutten/nappen
  • mjau = katt
  • vauva = baby, docka och hauva (hund), hennes absoluta favoritord :p
  • moo = mumin
  • kukku = blomma
  • autto = bil
  • åppa = hoppa
  • pipi/pippi
  • mummu = mormor och farmor
  • akka = herra hakkarainen xylitoltablett, detta var också ett av de första orden.
  • sedan har hon några kramdjur som hon kallar vauva, mamma, mjau och mimmi.
  • ninni/mimmi = hon själv. Ingen aning varifrån det kommer 😀
  • titta
  • kitti = kisi. Lärde sig igår typ.
  • o-ou = inte ett ord men :p
  • boo = bok
  • titituuu = varje gång hon ser en fågel.
  • pi(i) = rosa
  • aappa = apa
  • nää/jåå
  • pau = boll
  • dä = där
  • hä = här
  • poo = telefon
  • akka = anka

Kanske några till men kommer inte på flera än så just nu. Hon kan bilda meningar på två ord men det är mest “pappa oo”, “mamma oo”, det vill säga “mamma/pappa, vi går ut nu”. Svenskar regerar ännu mest på grund av att hon går i svenskspråkigt daghem. Snart börjar hon dock i tvåspråkigt, så vi får se om svenskan börjar släpa efter.

Vi kommer helt tydligt in i en väldigt intressant fas av utveckligen. 8 mån till 1 år 10 mån var en ganska tung fas i vår familj. Det var mycket bitande och frustrationsattacker. Men jag tror det berodde mest på att hon har hett temperament och kände att hon inte blir förstådd. Nu när hon kan berätta vad hon vill är hon också gladare och har slutat bita nästan helt och hållet. Mina armar (som förut var fyllda med blåmärken) tackar. Att vara mamma börjar kännas roligt så småningom <3