Semesterbloggen – Dag sex och sju.

Puh, vilket intensivt veckoslut. Min klockas aktivitetsapp berättar att mina stressnivåer har varit skyhöga både idag och igår. Varför? Vi har varit utomlands.

Det känns som en evighet sedan jag kom på idén att man skulle kunna åka till Pärnu på sommaren. Vi tycker om att resa men att resa långa vägar med ungen har visat sig att inte riktigt vara värt pengarna. Hon är väldigt känslig för förändringar, så södernresor vi gjort med henne har inte varit en njutning för varken föräldrarna eller barnet. Så för några år sedan bestämde jag mig att vi inte far utomlands med barnet med oss förrän hon är äldre och själv kan uppskatta erfarenheten.

Estland, närmare sagt Pärnu, skulle ha varit en kompromiss. Lätt att röra sig med egen bil, båtresan är kort. Sedan kom jag på att kanske några vänner också skulle vilja komma med. Och plötsigt var det april och alla priser helt skyhöga. Det var kompromissdags igen och vi bestämde oss för att åka till Tallinn för en natt.

Då man reser med barn sker det mesta på deras villkor. Därför är jag väldigt tacksam att våra barnlösa vänner orkade hänga med på resan och dessutom orkade underhålla de små ibland. Guldvärt.

Tallinn har jättefina lekparker på gångavstånd från centrum. Då jag frågade ungen vad som hon tyckte var roligast på hela resan, så kunde hon väldigt snabbt nämna parkbesöket som nummer ett.

Ett restaurangbesök där allt från förrätt till betalning sket sig.

Vi åt, vi traskade runt i stan, umgicks och vissa av oss återupptog Pokemon trainer karriären. På kvällen hade vi lite phest i hotellrum 519 och stack senare till stadens casino (med ett mindre gäng). Tänk er stämningen i ett estniskt casino fyllt med ryssar då Ryssland – Kroatiens straffsparkar visas på tusen olika skärmar. Man fick heja på Kroatien väldigt diskret.

Den här resan gick riktigt bra, ungen var nöjd och föräldrarna var nöjda. Kanske man så småningom börjar värmas för tanken att vi skulle kunna åka lite längre bort med alla familjemedlemmar med.

London day 3.

Den sista dagen var det regnigt, så vi shoppade på dagen och bokade in en inomhusaktivitet till kvällen.

Jag hade bestämt mig för att förnya min handväska men The One kom inte emot i London heller. Enda sedan jag hittade en vit (och luddig) Fazers blå konfekt i min nuvarande väskas innerficka har jag febrilt försökt hitta en behändig, snygg och lätt pung att bära mina saker i. Men förgäves.

Mitt största fynd var några plagg som klädmärket UNIQLO gjort i samarbete med ingen mindre än Marimekko! Shoppade så mycket åt ungen att vi inte hade rum för eventuella souvenirer åt folk.

Vått och blåsigt.
Nån skummis som kom och photobombade min bild av Picadilly Street och två röda Doubledeckers.

På kvällen drog vi på bio! Hotellet vi bodde på var nära öns största IMAX biosal och de visade den nyaste Avengers filmen. Ingen av oss hade varit på bio utomlands eller sett film i en IMAX sal tidigare, så det blev ett perfekt tidsfördriv för en regnig måndag.

Nachos med tre olika dippar! Och en bioduk som var 26 meter x 20 meter.

Vi hade väckning 4:40 nästa dag, så efter filmen packade vi våra väskor och kröp till sängs.

En riktigt lyckad resa <3 Och jag kommer nog att återvända till den här staden.

London day 2.

Dag två i Storbritanniens huvudstad. Planen var att gå till de största turistattraktionerna och avsluta dagen med shopping på Oxford street.

Vi vaknade där lite över åtta (närmare 10 finsk tid, skönt med tanke på att vi vaknat senast 7.00 redan under många års tid) och drog ganska snabbt iväg till hotellets morgonmål eftersom det rekommenderades att man går dit före nio, om man vill undvika den värsta rusningen. Tror alla andra också tänkte så, för vi fick stå och köa ganska länge för att ens komma in till morgonmålssalen. Det långa köandet räddades dock av att personalen förde en till bordet först då det fanns lediga, så man behövde inte stressa över det att man får eller inte får ett bord. Morgonmålsutbudet var ganska litet, i Skandinavien (och Finland) brukar man ha lite mer att välja på, men nog äter man sig mätt på ägg och croissanter också.

Bekväma skor på och ut i ett mulet och kyligt London. Under vår färd hann vi se Big Ben, Palace of Westminster, Westminster Abbey, vaktbytet vid Buckingham Palace, St. James parkens fantastiska fågelutbud (min dag var gjord redan i det här skedet), Trafalgar Square, Tower of London och London Bridge (som tydligen bara är en helt vanlig bro) och helt säkert något jag glömde att nämna. Det finns så mycket att se här, man skulle kunna gå i en evighet. Tre timmar orkade våra otränade ben, sedan fick det bli paus och mat. Vi gick in i en mexikansk restaurang och fick helt okej föda.

Obligatorisk “wefie” med Big Ben, som tydligen renoveras. Det blåste.
Palace of Westminster och Big Ben.
St. James Park. Alla möjliga fåglar <3
Cool Mohawk bird.
Fågelfotografen in action.
“Ota must kuva tässä”
Tower of London.
Tower Bridge och några turister.
Mera Tower Bridge.
Vaktbytet utanför Buckingham Palace.
Nytt och gammalt, kontraster.
Lunch!

Efter lunchen tog vi metron tillbaka till hotellet och Skypade lite med avkomman som inte fick komma med på resan. Hon verkade ha det riktigt bra med mummi och moffa.

Inuti metron.

Efter en liten taktikvila tog vi metron till Oxford circus och lät shoppingen börja. Igen, så många butiker och utbudet i dem är så stort att man nästan inte orkar gå igenom allt. Före det här kändes inte London ens så stort men mängden människor på den här gatan var rent ut sagt sjuk. Men en riktigt bra shopping stad är London minnsann.

Lite av Oxford Street. Folkmängden ser ganska måttlig ut här.

Efter den långa dagen var vi så pass lata att vi åt vid hotellets restaurang och gick till sängs lite över 22.00 (ändå 00:00 finsk tid så :D).

Summa summarum: Jenni tycker om London.

London day 1.

Det var verkligen välkommet att vår unges morföräldrar indirekt tyckte att vi skulle dra på en liten weekend trip över vappen, så de kan bunka i vår lya och hänga med vår avkomma, så länge vi är någon annanstans. Win-win liksom.

Jag surfade länge efter ett passande resemål och hittade till slut förmånliga flyg till London. Hotellboende i den här staden är dock allt annat än förmånligt, men det är en annan historia.

Tuomas hade varit till staden en gång tidigare men jag har aldrig satt min fot i detta land. Om man inte räknar Gibraltar då. Att besöka London fanns på min bucket list, men jag hade inte riktigt några förväntningar för resan.

Den tre timmar långa flygresan hit gick riktigt smidigt. Vi hade ganska tajt tidtabell, flyget skulle landa på Heathrow klockan 17:10 (det gjorde det också) och vi skulle vara vid Lyceum teater om 2 timmar. Vi bestämde oss för att fara via hotellet eftersom vi inte ville ta med oss baggaget på teater. Det blev tajt kan jag säga. Vi var vid teatern 19:29 och föreställningen började 19:30. Vi hade ätit lite sallad i loungen före flyget, gick/sprang 2 km till teatern så vi höll på att dö av hunger, syrebrist och trötthet då vi damp ner på våra sittplatser. Men vi klarade oss igenom föreställningen, som btw var musikalen Lejonkungen, och vi var ense om att att den var riktigt bra. Som stort Lejonkungen-fan tyckte jag det var en aningen störande att de hade hittat på några egna låtar som inte finns i filmen, men överlag en sevärd helhet.

Jag är inte höjdrädd (trodde jag före den här föreställningen).
Min man i ett nattligt London.
The London-Eye.

Efter föreställningen var jag så hungrig att jag inte var hungrig mera, så vi tog take away från en restaurang mina jobbkompisar rekommenderade.

Classy.

Vårt hotell ligger i stadsdelen Lambeth, nära Waterloo. Helt okej läge, man kommer snabbt med metron överallt. Och metron är riktigt lätt att använda. Man kan betala resorna med kort som har kontaktlös betalning (lähimaksu). Visar debit/kreditkortet i läsaren och biljetten är köpt. Supersmidigt.

Utsikten från vårt rum är häftig.

Jeppis city girl.

Jeppis vistelsen har nästan lidit till sitt slut och först nu hinner jag plita ner några rader om vår resa. Jag har haft fullt upp med att spela Candy crush.

Efter en par misslyckade tågresor reser vi hellre med bil då vi tar oss från Helsingfors till Österbotten. Bilresan upp gick riktigt bra och tog ungefär 6 timmar inklusive en pitstop i Nokia.

Det här måste vara de slöaste Jakobs dagar jag varit med om. Förut var det galej onsdag, fredag och lördag, eller minst att man gick ut och kollade läget i stan. Nu har vi mest slappat hemma på mammas soffa och spenderat tid ute i solen. Tror jag håller på att bli gammal då jag inte ens saknade utfarandet, att chilla med familjen is the new black, heh.

Jag försökte ordna en liten get together för brudarna men jag var lite försent ute. Istället blev det Pavis på tumis med Tanja. Efteråt körde vi runt i vår hemstad och pratade mest om våra omöjliga (men söta) ungar.

Det var i princip det enda jag gjorde här, imorgon bär det av till Mikkeli.

Giv mig styrka.

Puh, vilken dag. Och natt. På flyget hem hade jag stereotypen “Medelålders finne som super hela flygresan” bredvid mig och bakom mig hans son “Tycker om att sparka sätet framför”. Det var ett långt 3 timmars flyg men jag överlevde än en gång. Livet är ganska tungt då man är överkänslig för lukter och får ångest av att flyga, inte på grund av att jag skulle vara rädd för att flyga, det är människorna på planet jag oroar mig över. Tror det får bli ett eget inlägg om mina aningen sjuka tankesätt, annars blir det här en roman, heh.

Hur som haver, vi kom oss hem och då vi lite över ett på natten äntligen steg in genom dörren påbörjades del ett av vägglusdödandet. Det är ju förstås möjligt att vi inte fick med oss en enda individ men i sånhäna tillfällen tar jag alltid det säkra före det osäkra. På med bastun och in med allt som vi hade med oss. Nu på dagen har jag ännu tvättat allt i 60 grader och torktumlat. Om de överlever allt det där gråter jag, länge.

Närmare två kröp vi till sängs och vi hann inte ligga där länge före Vienna (som sover i vårt rum) märkte att hennes föräldrar kommit hem. Det tog nästan två timmar för oss att få henne att sova på nytt. Det var en lite för konkret påminnelse om vad det innebär att vara förälder.

På resan pratade vi nästan konstant om vår dotter och konstaterade att vi saknar henne jättemycket. Allt påminde om henne. Nu då man är hemma är allt lika tungt som det var före resan också, och bara några timmar hemma har förbrukat all den energi man samlat på sig under semestern. Ungen vägrade sova på dagen och var helt omöjlig att natta också. Tja, det är väl såhär det är att vara förälder, det är bara att acceptera att det här är vårt liv framöver. Vi hinner väl sova och vila våra nerver om typ 16 år.

Minimoon in Dubrovnik.

Ah, dag två på g i Dubrovnik. Vi är som sagt på en minimoon (som det tydligen heter då jag googlade lite) i Kroatien med min Hanipöö (no kidding, kallar honom det :D).

Första dagen var helt magisk. Vi hade blivit uppgraderade till ett femstjärnigt hotell och då vi steg in i rummet väntade oss en fantastisk vy och såndäna handdukssvanar man bara ser på tv. Rummet är stort och fräscht (trodde jag) och vi har ett stort badkar i vessan.

Resan hit gick också smärtfritt fast det var lite tråkigt att Tuomas inte fick plats bredvid mig. Jag gillar inte att flyga, så jag vill helst sitta vid fönsterplats och bara försvinna i en värld av musik och sömn. Så i princip är det helt samma ifall jag sitter bredvid honom eller inte, jag är inte bra sällskap helt enkelt.

Första dagen var vi och gick runt i Dubrovniks gamla stad, senare simmade vi i havet och bekantade oss med hotellets utbud. Här finns pool på taket, två poolar på hotellområdet och havet helt bredvid. Hotellområdet har dock ingen sandstrand, utan man tar sig i vattnet via klippor. Tänkte nästan drunkna då jag ensam for iväg på en simtur och vågorna plötsligt blev kraftiga. Det var inte lätt att ta sig upp längs klipporna då havet drar en tillbaka.

Takpoolen.

Det vill säga, Dubrovnik är allt annat än barnvänligt. Mycket trappor, hett som fan (i juli iallafall) och inga Fäbodalika sandstränder.

Gatukatter finns även här. Stiligt, märkte nu först mig själv på den här bilden :p
En av poolarna.
Restaurangbesök på hotellområdet.
Restaurangbesök del två.
Solnedgång i Dubrovnik.

Anyways, första dagen var som sagt nästan sagolik. Morgonen drog mig tillbaka till verkligheten då jag hittade en vägglus på en handduk som legat på golvet under nattens gång. Vi var på väg till morgonmålet, så jag tog med mig handduken till receptionen och de kontaktade städpersonalen direkt. I det här skedet trodde jag ännu att de skulle ta saken på allvar. De drog genast igång ett städprojekt i vårat rum och vi hann inte ens smörja in oss inför dagens bravader innan de bad oss lämna rummet. Då vi kom tillbaka många timmar senare kunde man konstatera att de endast bytt lakanen och sprayat insektgift lite här och där. I receptionen tyckte de bara att vi skulle hålla fast balkongdörren så att insekter inte kommer in i rummet. Helt som om den skulle ha kommit utifrån… Skrattretande och helt tydligt att det här inte är första gången det här händer för dem. Det mest störande är även det att vi inte fick någon sorts kompensation för det här. Som den ultimata skadedjursfobikern förstördes min minimoon och jag är ännu också ledsen över situationen. Förhoppningsvis biter de inte oss på natten. Mest hoppas jag dock att de inte kommer med oss hem.

Brände mig ganska bra också då jag inte hann smörja in mig på morgonen då vi blev bortjagade från rummet. Ser ut som jag skulle ha en vit t-skjorta på min röda övre kropp. Vi besteg alltså gamla stans mur. Kanske inte den bästa idén i 32 graders värme men vi överlevde även detta. Vi var också upp med gondolen till bergen men eftersom vi inte hade bordsreservering till restaurangen som finns där känder det lite surt att betala 20 euro per man för några minuter där uppe. Försökte reservera bord dit tidigare men de hade fullbokat en vecka framåt.

Turister på muren.
Vy från gamla stans murar.

Ombord gondolen.

En dag kvar, imorgon blir det antagligen bara poolchill.

Summa summarum av Dubrovnik: jättevacker natur, gamla staden och dess murar är en sevärdhet men väldigt mycket turister. Nästan för mycket. Tror nog jag vill komma tillbaka hit (det blir ett annat hotell isåfall) men då blir det nog inte under högsäsongen. I själva Dubrovnik finns heller inte så mycket att se, men man borde hyra bil och köra runt i landet.

Ps. har ännu inte investerat i en systemkamera, så det är mobilbilder som gäller en tid framåt.

Åbo och Nådendal, del 2.

Jag borde antingen blogga samma dag eller göra anteckningar. Mitt minne är sig inte likt mera, två år utan en ordentlig nattsömn börjar synas och kännas.

Efter torsdagens inte så trevliga morgon blev det tupplur för hela familjen. Då vi vaknade googlade jag fram en barnvänlig restaurang och vi styrde bilen mot Aura ås strand till en ställe som heter Rantakerttu. Inredningsvis inte kanske det mysigaste stället men väldigt barnvänligt med lekhörna, barnmeny och bestick och stolar åt ungar. Själv åt jag en smaskig open burger med skagenröra och lax. Efter middagen spenderade vi lite tid i en lekpark som vi råkade se på vägen tillbaka till bilen.

Min smaskiga burgare vid Rantakerttu.

Det blev simmande på kvällen och vi avrundade dagen med efterrätter på O’Leary’s. Tror jag gick upp 3 kilo under den här resan, oskämtat. Vienna som normalt inte brukar få skräpmat eller sockerbomber ofta fick njuta av en lite annorlunda livsstil under resan. Man märker nog skillnad på en Vienna som ätit stora mängder socker och en som inte har.

Då Vienna somnat spelade vi igen Ticket to Ride tills vi somnade. Jag vaknade på natten av att det luktade konstigt på vårt rum. Det kom helt tydligt från luftkonditioneringen och jag övervägde att gå ner till receptionen för att klaga över saken. Det luktade typ bränt hår. Efter att jag hade undersökt saken en stund bestämde jag mig för att låta saken vara och försöka somna om. Vad skulle de ha kunnat göra åt saken mitt i natten? Ingenting. Nämnde om saken i receptionen då vi checkade ut efter morgonmålet och hon visste inte vad det kunde ha varit och där lämnade saken.

Nästa stopp var i Nådendal och Muminvärlden. Inträdesavgiften på 28 euro per vuxen var enligt min åsikt ganska hög, som tur kom vår under 2-åring gratis in. Sist och slutligen är Muminvärlden ett ganska litet ställe och Vienna var lite för ung för att få ut något av det. Tror att hon skulle ha älskat stället om ett år, nu var hon mest rädd för muminkaraktärerna och ville bara vara i famnen. Vi hade också lite press på oss eftersom Vienna ännu sover några timmar på dagen och helst där runt 12. Så det blev en lite snabbare visit för oss. Säkert ett roligt ställe för stora Mumin-fans.

Dronten Edvard.
Då Stinky kom för nära.
Då man försöker ta en bild på mig och dottern.

Sedan körde vi hem under ypperliga förhållanden och konstaterade att vi hade en riktigt trevlig liten familjesemester i Åbo/Nådendal.

Åbo och Nådendal del 1.

Del ett av av min första semestervecka avklarad. Vi körde iväg mot Åbo på onsdagen efter lunchen, så att skulle sova Vienna största delen av den två timmar långa bilfärden. Allt gick bra, det är så skönt nu när dottern inte gnäller i bilen mera. Det slutade efter vår senaste resa till Jakobstad. Då hade vi bilstolen andra vägen (dvs. ansiktet framåt) och efter det har ungen suttit jättesnällt i bilen. I vår egen bil har vi ännu bilstolen åt andra hållet.

Jag hade skaffat oss väldigt förmånligt boende via Åbos Holiday Club Caribia. I priset ingick två nätter för tre personer, morgonmål och fritt inträde till spa-avdelningen. Allt detta fick man för priset 125 euro ifall man deltar i ett cirka 2 timmar långt försäljningstillfälle. Kan väl inte vara så hemskt tänkte jag då jag bokade, men det visade sig att jag hade fel.

Vi anlände till hotellet lite före klockan 15.00 och vårt rum var ännu inte klart. Där satt vi och ugglade en stund och fick till slut ett rum i fjärde våningen. Rummet var minimalt, oskämtat fanns det kanske 5 kvardratmeter golv (varav det mesta vid ingången) då de hade bäddat en extrasäng åt Vienna. Rummet var en enda stor säng helt enkelt. Städarna hade helt tydligt haft bråttom, för de hade lämnat efter sig föregående gästs hår i duschsilen. Obehagligt men jag överlevde (:p). Annars var det helt rent och sängen var riktigt bekväm. Vi drog på oss badrockarna och strosade ner till spa-avdelningen. Vienna trivdes bokstavligen som fisken i vattnet. Det värmer mitt stenhjärta att se henne så ivrig och glad över så små saker <3

Hotellet hade flera restauranger i byggnaden, vilket underlättade vår vardag. Efter simmandet åt vi ribs vid O’Leary’s och sedan var det sovdags för dottern. Vi hade med oss egen resesäng åt Vienna, hotellet skulle också ha haft men det kostade extra. Hon somnar 21.00, vad gör föräldrarna då resten av kvällen då ungen sover i fotändan? Vi laddade ner “Ticket to Ride” till vår surfplatta och spelade halva natten. Inte idealt men sist och slutligen riktigt skojigt.

Torsdagen vaknade vi lite efter åtta och började morgonen med morgonmål. Än en gång blev jag positivt överraskad över hur bra mitt barn kan uppföra sig bland folk. Hon åt snällt och sedan var det dags för dagens höjdpunkt (not), försäljningstillfället.

Holiday Club går ju alltså ut på att man kan köpa en (eller flera) “ownershipveckor” på deras resorter. Man köper samtidigt också poäng och med dessa kan man byta sin vecka (som han har till exempel i Åbos Caribia) till en vecka i en annan resort någonstans i världen. Försäljningstillfället hålls i ett stort utrymme fyllt med bås. Fanns säkert över 10 stycken och i varje bås sitter en försäljare med två potentiella kunder. Det är obligatoriskt att delta med sin partnet, ifall man har en sådan. Det fanns ett minimalt rum för barn (med barnsköterska på plats) men Vienna vägrade stanna där. Försäljaren ställde sig lite skeptiskt till att ha med ungen under tillfället men då han märkte att Vienna snällt sitter i famnen och kollar på saker från surfplattan lät han saken vara. Den första timmen går åt till att försäljaren “lär känna” oss. Han frågar saker om vårt liv, hur vi tycker om att resa och berättar historier från sitt eget liv, så man känner att man känner honom. Det känns onödigt eftersom vi redan har bestämt oss för att inte köpa något. Då vi babblat på i 20 minuter värms hela min famn upp; Viennas blöja satt dåligt och ungefär en liter kiss kom rakt igenom och i min famn. Där sitter vi ändå snällt och lyssnar.

Efter en timme av onödigt snack vill försäljaren visa en av lägenheterna man bor i då man äger ownershipveckor. Då jag ser utrymmet förstår jag att det minimala hotellrummet vi bor på just nu är en del av försäljningsprocessen. “Se vad fint och stort ni kunde bo om ni köper!”. Visst var det lyxigt, I’ll give them that.

Tillbaka till båset och nästa timme går ut på att försäljaren går igenom hur programmet fungerar och vad det kostar. Han kan inte säga rakt ut hur mycket andelen kostar, det “måste han gå och fråga av försäljningschefen eftersom prisena ändras hela tiden”. Sure. Helt till slut hämtar han sin chef. Vid det här skedet börjar Vienna vara ganska gnällig redan eftersom hennes dagssömn borde ha börjat för en halv timme sedan.

Men alltså wow, jag är ännu helt chockad över chefens sätt att rent ut sagt tvinga ner deras superdupermegabra erbjudande i våra halsar. Jag var ärlig från första början, allt lät helt lovande men vi kan inte investera i något just nu. Vi har just köpt ett nytt hem och hela vår vardag kommer att vändas upp och ner, vi har inte flera tusen extra just nu. Det gick inte igenom, han bara fortsatte och fortsatte och nästan förlöjligade mina påståenden om att vilja vara försiktig med våra pengar just nu. “Påstår du att ni inte kommer att resa en enda gång under de tre kommande åren? Jag tror inte på dig! Tänk hur mycket ni sparar”, erbjöd lån och BLABLABLA. I det här skedet skriker Vienna av trötthet men han fortsätter truga. Usch, någon sorts situationsmedvetenhet måste väl de också ha? Vi borde bara ha ställt oss upp direkt och gått därifrån, det gjorde Tuomas med skrikande unge i famnen till slut. Lov att gå gav de aldrig. Helt jätteobehagligt och jag tänker aldrig mer gå på något liknande igen. Betalar hellre fullt pris eller undviker hela Holiday Club så långt det är möjligt.

Resten av resan får ni höra om imorgon. Trevlig helg gott folk!

Minisemester vol. 1.

Phew, vilken dag på jobbet. Det är så typiskt att det dagen före semestern börjar hända en massa skumma saker som måste skötas bort före ledigheten. Det hjälpte inte precis att jag var tvungen att ta Vienna med till jobbet på förmiddagen eftersom Tuomas måste sköta ett jobbärende och dagiset är stängt. Skrev sista mailet klockan 20.30 och kommer väldigt troligt att sitta och svara på mail resten av veckan också.

En vecka semester och fullspäckat med program. Det blir familjeresa till Åbo (I know, wow.), väns födelsedagspartaj och det som jag väntar mest på: minibröllopsresa till Kroatien. Tre dagar av bara jag och han. Kommer inte ens ihåg senast vi skulle ha spenderat så många dagar på tumanhand.

Blir en till vecka semester lite senare denna månad. Även den spenderas på resande fot. Eller bil kanske man borde säga.