Sjukstugan.

Andas in, andas ut. Jag har varit förkyld i två veckor snart. En såndän störande förkylning då man känner sig helt död och flunssig men aldrig får feber eller andra tecken på att man på riktigt är sjuk. Sedan tappade jag rösten och fick sjuk hals också. Sedan smittades mannen. Konstigt nog klarade sig ungen undan den här gången.

Sedan kom den där ena dagen förra veckan då jag hämtade ungen från dagis. En helt bra dag hade det varit, men de undrade ifall Vienna ha fått anfall förut. De förklarade vad som hade hänt och jag kände till en viss del igen beskrivningarna. Själv hade jag tänkt att det handlar om ett barn som grimaserar och yrar på med sina egna konstiga fasoner men tydligen borde jag ha varit orolig. Dagistanterna var iallafall. Redan nästa dag förde jag mitt barn till läkare och han kunde inte säga något vettigt. Som tur satt han en remiss till barnneurolog. Nästa dag kom det ett anfall till och den här gången fick dagispersonalen det på film. En orolig mamma ringer Jorv (Esbo centralsjukhus) tusen gånger och undrar när remissen kommer, när är vår tid, och så vidare. Läkaren hade inte satt remissen som brådskande, så tiden vi fick var först om 2 veckor. 2 VECKOR!

Vårt semistädade kök.

De tusen samtal jag ringt tidigare hade dock gjort någon sorts inverkan på Jorvs personal, för på måndagen ringde de och erbjöd en tid till onsdagen. Vi diskuterade lite med några sköterskor först och träffade sedan en trevlig läkare som verkade ta oss på allvar. Vi fick tid till EEG och blodprov, så nästa vecka är vi lite klokare igen.

Inte nog med att jag får oroa mig till döds över min avkomma. Idag fick vi en till patient till hushållet. Min lilla Boris hade börjat andas väldigt tungt under senaste tiden och efter ett besök till veterinären idag fick han medicin för resten av sitt liv. Han lider av HCM (ett “typfel” som många sfinxar har), ett hjärtfel som orsakar att det bildas vätska i hans lungor. Han har gömt sig i bastun enda sedan han anlände tidigare idag. Han mår helt tydligt inte bra och mitt hjärta brister varje gång jag går och kollar att han har det bra. Så bra det nu är möjligt under dessa omständigheter.

Min hud har också varit helt sönder. Så sönder att jag uppsökte läkare som sedan gav remiss till hudspecialist. Hon gav mig diagnosen atopisk hud och en massa olika salvor som jag borde börja använda dagligen. Satt det första lagret kortison i nyllet igår och wow. Det som jag trodde var resultat av mina dåliga matvanor har alla dessa år varit atopisk hud.

Så jag har ganska fullt upp med att oroa mig över mina bejbisars välbefinnande. Det känns ganska hjälplöst då alla situationer går ut på att vänta och se. Tiden går så långsamt och ingenting känns bra.

Hur går det med nya livet?

Tja, ni kan ju tänka er. Livet kommer lite i vägen liksom.

Jag har dock rört på mig mera, bilen var på service från måndag till onsdag, så det blev några raska promenader med vagn till dagis. Crosstrainern är ännu också orörd men tänkte korka den idag.

På tisdagen var vi på jobbdinner och jag sitter ännu också och tänker på hur god maten var. Ravintola Base i Sello, kan inget annat än skryta och rekommendera. Jag kom hem sent på kvällen och hade konsumerat n glas vin med maten, så var inte direkt peppad på att dra ett pass med crosstrainern med alkohol i blodet.

Igår var jag så trött att jag gick och lag mig 21.00. Kommer inte ens ihåg när jag skulle ha varit så trött senast. 10 timmars nattsömn (med två väckningar pga ungen) gjorde susen.

Så många bortförklarningar, får se vad jag hittar på ikväll. Just nu ser jag inga hinder. Mina nya inneskor är till och med klara för avhämtning vid postens paketautomat.

Känslornas berg- och dalbana.

Mannen och barnet har spenderat veckoslutet i östra delen av landet och mamman har fått ta det lugn hela helgen. Kommer inte ens ihåg senast jag skulle ha varit helt ensam så här länge i sträck.

I fredags åt jag sånt man inte riktigt kan äta då man har en unge (CHICKEN WINGS!), spelade Civ5 hela dagen och tittade på en film (Suicide squad) till klockan ett på natten. I lördags, det vill säga igår, fortsatte jag med samma linje och avslutade kvällen med dinner and drinks i huvudstaden med brudarna. Och den här dagen verkar inte avvika hemskt mycket från fredagens program. Tänkte städa hemmet och bilen före jag kör iväg för att hämta familjemedlemmarna från tågstationen.

Maten vid Loiste var helt okej.

Som vanligt känner man sig som en dålig människa och mamma då man säger högt hur otroligt skönt det har varit att bestämma sin egen dygnsrytm och annars också innehållet på veckoslutet. Inga tidtabeller att passa, ingen som kräver ens hundraprocentiga uppmärksamhet och ingen annan att mata än en själv.

Men visst kommer tårar av stolthet i öga då mannen skickar videor på en liten flicka som kan räkna till sex (på finska) och rider en ponny för första gången.

Ett blogginlägg.

Två veckor sen senast. Jag har kanske lite av det felet att jag tappar min skrivlust då jag är lite halvdeppad. Dyster. Orkar inte bara skriva om negativa saker hela tiden, så dåligt ställt är det ändå inte. Många har det helt säkert värre. Det går väl om.

Vad har det hänt sen senast då? Inte mycket egentligen. Min 30-års dag var som vilken dag som helst gräddad med några gratulationer. Ganska många glömde förstås bort hela dagen, men man får väl skylla sig själv då man inte har fram den på Facebook 😛

Vardagen går mest ut på att jobba, äta, vara vaken i några timmar och sova. Kommer inte ens ihåg senast jag skulle ha träffat mina vänner, om man inte räknar med Viennas kalas eller söndagens pubquiz. Allt står stilla på inredningsfronten också, mest på grund av inspirationsbrist men också lite på grund av ekonomiska skäl. Allt är så jäkla dyrt och så vill man ju äta något annat än ärtsoppa och makaroner också.

Jag är helt enkelt en sån person som behöver ha många järn i elden hela tiden, annars har jag för mycket tid att tänka på allt och inget. Jag måste helt enkelt hitta nya projekt som håller mig i gång, men kalendern gapar tomt och sanningen är den att man inte riktigt “har tid” då man har en två-åring som kräver ens uppmärksamhet i princip hela dagen (och natten också).

Det blev en klagovisa iallafall! Nåh, ni vet att jag lever iallafall.

Ett besök till gravgården har vi dock hunnit med.

Tre årtionden.

Sista dagen som 29-åring, imorgon har man funnits till i tre hela årtionden. Lite livskris nalkas så småningom, känner jag. Men det har nog ingenting med åldern att göra. Just nu är suckarna ganska djupa, igen på grund av bilen.

I måndags körde jag ungen till läkaren, eftersom hon klagade att hennes öra är sjukt. Parkeringshallen var jättetrång, vet inte riktigt hurudana bilar platserna är menade för. Hur som haver, så satt jag där i bilen och försökte få Easypark-appen att fungera då ägaren till bilen till höger om min återvänder. Damen är lite bredare än genomsnittsmänniskan, men hon har bestämt sig för att ta in sig i sin bil fast hon antagligen inte kommer att rymmas utan att skada bilen bredvid. Där trycker hon sig in i bilen och hennes dörr trycks samtidigt ganska våldsamt mot min bils dörr. Jag är i någon sorts chocktillstånd och bara stirrar på henne, hennes blick möter min och hon reagerar inte det minsta. Börjar backa iväg. Jag har inte tid att konfrontera henne eftersom läkartiden är om 5 minuter och jag kan ju inte vara säker att det ens kom något märke i bilen. Då hon kört iväg kan jag dock konstatera att hon lämnat ett minne på min dörr.

Ungen hade förstås öroninflamation och får nu antibiotika mot det. Jag funderade i flera dagar ifall jag borde göra en brottsanmälan angående händelsen med bilen. Visst är det bara en liten skråma, och antagligen kommer personen inte att medge att hon gjort något fel, så det blir en massa strul och stress som jag inte skulle orka med just nu.

Idag bestämde jag mig dock att göra brottsanmälan av principskäl. Ifall personer som gör sånhänt kommer undan utan sanktioner är tröskeln att göra om det lägre. Och varför skall jag acceptera att någon söndrar min egendom och därmed minskar min bils värde? Jag kan bara inte blunda för det här.

Kan inte min bil få vara ifred? Vad hann jag köra med den, 4 dagar? Suck.

 

RIP Skodillac.

Jaha, det var en lite annorlunda morgon idag. Tänkte skriva ett blogginlägg eftersom det är så många som frågor samma frågor angående det som hände.

Det började som en helt vanlig morgon. Körde man och barn till dagis och körde själv iväg mot jobbet. Eftersom lokförarna strejkar idag var det mycket mera trafik än normalt men eftersom jag körde mot Esbo så märkes det inte destomera. Men då jag skulle köra bort från Västerleden till Ring I bromsade bilarna framför mig ganska plötsligt och jag fick också trycka bromsen i botten för att inte köra in i dem. Inga problem, jag hann stanna hur bra som helst men några sekunder senare small det till riktigt ordentligt och jag kastades med hård fart mot sätet. Bilen bakom hade inte märkt att trafiken stannat och han körde rakt in i min bil.

Vi fick som tur båda kört våra bilar till bussfilen och konstaterade ganska snabbt att tur i oturen att någondera inte hade passagerare och att vi båda kom utan hjälp ut ur våra bilar. Jag ringde direkt till 112, men polisen ringde tillbaka om en stund och sa att de inte hinner komma. “Ifall ingendera av er är full och ni är överens om vems fel det var, så behövs vi inte”. Jaha, som tur kom en ambulans och brandbil och kollade läget. Under den här tiden hade redan ett annat bilpar kolliderat framför oss, men det var som tur inte en lika stor kollision som vår var.

Mannen som körde in i mig var helt trevlig och tog direkt skulden på sig. Han ringde också efter bogsering till båda bilarna. Vad jag läst och hört var det här inte den enda trafikolyckan idag, så vi fick vänta på bogseringen ganska länge.

Sist och slutligen kom de efter bilarna och förde först honom och hans bil till en bilverkstad i Esbo och sedan mig och Skodillacen till en bilverkstad ännu djupare i Esbo. Bilverkstadens personal var lite osäkra på om vår bil går att fixa och att det högst troligen skulle kosta mera att fixa allt än vad hela bilen är värd. Men detta återstår att se ännu. Jag fick just samtal av motpartens försäkringsbolag, att vi kommer att få en ersättningsbil för billig peng. Eftersom flytten är den här veckan, så gör det här mig väldigt lättad.

Usch, är ännu också i någon sorts chocktillstånd, så får inte riktigt nånting gjort idag. Men som sagt, tur i oturen: ingen blev skadad. Var försiktiga i trafiken.

Sail away.

Sjukstugan.

Ah, direkt Vienna började dagis igen efter semestern, så har hon varit sjuk två gånger. Två gånger på två veckor. I söndags hade hon feber och rinnande näsa och nu har hon feber igen.

Det här passar ju inte riktigt in i två jobbande föräldrars vardag. Att vara hemma hela tiden alltså. Som tur har vi båda så pass flexibla arbetsgivare att vi med ganska gott samvete kan dela på att sköta vår sjukling om dagarna. På det här sättet får man åtminstone skött de mest kritiska jobbuppgifterna. Oftast delar vi upp dagen så att den ena jobbar fram till 12.00 och den andra jobbar från 13.00 framåt. Det har funkat bra hittills, men jag skulle nog inte använda den här metoden om det skulle gälla magsjuka. Dessa feber/snorsmittor blir vi föräldrar ganska sällan ens smittade av som tur.

Vi skulle ännu ha en omålad vägg och storstädning kvar före vi kan flytta in till det nya hemmet. Åtta dagar kvar!

Första på länge.

Yay, ny blogg och nytt inlägg (igen!). Språket är från och med nu svenska och jag kommer antagligen mest att skriva om vår inkommande flytt och inredningen av vårt nya hem. En gnutta lifestyle och natur och (o)djur lär det också bli i något skede.

För er som inte känner mig; här kommer en liten presentation. Jag bor med man och snart 2-årig (omöjlig) dotter i Helsingfors. På hösten flyttar vi till Esbo gränsen till en radhuslägenhet vid vattnet. Jag jobbar i IT-branschen och är allmänt intresserad av det mesta (oskämtat, mina intressen ändras flera gånger om året).

Ursprungligen kommer jag från Österbotten, men har migrerat till huvudstadsregionen för över 10 år sedan och är här för att stanna.

En del resor blir det årligen, denna bild är från Oslo, tagen för några veckor sedan. Är även en evig livsstilsförändrare och kanske inte den livsgladaste heller ;p Själv kallar jag mig själv en realist.