Hur beroende man är av sin telefon.

Måndag morgon. Dottern vaknar 45 minuter före väckarklockan men på gott humör. Det är oftast ett tecken på att morgonrutinerna kommer att gå smidigt och det stämmer även idag.

Dottern har dock bestämt sig att hon vill gå till dagis, lite över 1 km. Det är ju förstås den kallaste dagen den här hösten, men det finns ju inte dåliga väder, utan dåliga kläder. Jag känner mitt barn så pass bra att jag vet att hon aldrig kommer att gå 1 km utan att kasta sig ner på marken i något skede av resan. Dessutom är allt så intressant och man måste ju lämna och fundera över allt från hundskitshögar till frusna nyponbuskar, så vi kommer överens att vi går till busstoppen och åker buss resten av resan. Det passar.

Chocken är inte stor då ordena “En jaksa enää kävellä” yttras då ungefär 300 meter har gåtts. Efter lite gnäll fortsätter dock resan och vi har tur och behöver inte vänta på bussen i många minuter.

Sen händer det. Jag har min bussbiljett i min telefon. Vi kommer in i bussen, jag lyfter ungen att sitta på närmaste säte, gräver fram telefonen ur fickan och visar biljetten åt chauffören. Sätter telefonen i fickan eftersom vi ska stiga av efter några få hållplatser. Ungen är nöjd då hon får trycka på stoppknappen. Med ungen i famnen stiger jag av bussen. Jag känner efter i fickan att telefonen helt säkert finns där. Nope! Kanske jag satt den i väskan? Nope. Jaha.

Vi kommer till dagis. Som tur är dottern ännu också på gott humör och sköter alla sysslor själv, medan jag funderar hur jag skall få tillbaka min egendom. Jag söker igenom min väska ifall jag på något magiskt sätt skulle ha satt den dit utan att jag varit psykiskt närvarande. Jag lånar en telefon från dagispersonalen och försöker ringa till min kära ägodel. Ingen svarar och min klocka vibrerar inte, det vill säga telefonen är så pass långt borta att bluetoothen inte är aktiv mer. Jag ringer till operatorn och försöker stänga abonnemanget men eftersom jag har ett företagsabonnemang får jag inte personligen stänga det. Shiet.

Säger farväl till ungen och traskar iväg från daghemmet. Funderar hur jag skall lösa mina problem. Jag prioriterar att stänga abonnemanget och då jag står vid busshållplatsen och funderar hur i hela fridens namn jag skall lyckas med det utan internet och utan telefon, råkar en kollega uppenbara sig vid hållplatsen. Wow, tur i oturen. Han delar sitt nät åt mig och jag får stängt abonnemanget via datorn (som jag som tur har med mig i väskan).

Väl framme vid kontoret sätter jag meddelanden till firman som opererar busslinjen, Suomen löytötavarapiste (det kostade 5 euro att maila, 2 euro per minut att ringa, morjens) och Polisen. Den första hann redan svara att de inte kan hjälpa, resten har inte hört av sig ännu. Det skulle vara enklare ifall man skulle veta om man kommer att få tillbaka den eller inte. Om jag skulle få tillbaka den är det enda jag behöver göra vänta. Men om jag aldrig får tillbaka den måste jag beställa nytt simkort, besöka banken, skaffa en ny telefon och så vidare.

I situationer som dessa märker man hur bunden man är till en liten apparat. Jag tycker om min telefon, trots dess nästan 2 år gamla liv funkar den riktigt bra ännu, så jag har inget som helst behov av att uppdatera den till en nyare modell. Jag tar väldigt gärna tillbaka den. Men eftersom jag har lärt mig från andras misstag säkerhetskopierar jag alla bilder och filer med jämna mellanrum. Det enda jag kommer att mista (ifall telefonen aldrig återfinns) är data från spel som inte är linkade till något externt konto. Jag överlever.

Det största problemet just nu är dock att jag inte kommer åt nätbanken på något sätt. Jag kan alltså inte betala något på nätet, flytta pengar till mitt konto eller betala räkningar. Så nå riktigt många dagar klarar jag mig inte med tegelstenen jag lånar från jobbet (telefonen har Snake och Tetris :D).

Jag antar att jag är så pass beroende av internet och av att kunna vara i kontakt med människor via Whatsapp/FB Messenger/email att det känns helt hemskt att vara “offline”. Ångest deluxe. Så kanske det är helt bra att ta lite avstånd från att ständigt ha koll på allt som händer och sker.

Vad kan man lära sig av detta? Säkerhetskopiera alltid viktiga filer med jämna mellanrum, så känns livet lite bättre i situationer som dessa.

Semesterbloggen – Hälften av semestern avklarad.

Tror inte någon har missar att det är Varmt, eller Hett är kanske mer beskrivande. Men jag skall försöka att inte klaga (över den här saken), jag önskade ju mig bättre semesterväder.

Igår var vi till Helsingfors på en liten daytrip. Pappan skulle på massage, så mamman och ungen promenerade runt i stan och försökte se ifall någon av presidenterna skulle ha synts till. Presidentsaldon blev noll men det var helt intressant stämning i stan. Och jag passade på att fånga många nya Pokemons förstås.

Det är lite synd att man inte riktigt har någon att spela med, eller diskutera spelet med. Ibland får min man lov att lyssna på mig och han får också stå ut med ganska mycket spelade på allmänna platser (Han är bäst <3). Hoppas min iver avtar lite snart. Jag skulle i princip kunna vandra och catcha hela jävla dagen.

Den här veckan är ganska planfri för tillfället, men något semispontant borde vi väl hitta på. I slutet av veckan får vi med stor sannolikhet besök från Österbotten.

Vi har mest varit i parker och rört på oss. Två mammor med ungar i vår unges ålder + under 1-åriga bebisar diskuterade de där nätterna då bebisarna höll dem vakna. Det var inte långt ifrån att jag skulle ha kommit med en liten instickare om hur vår 3-åriga baby ännu heller inte sover om nätterna, för jag tycker ganska synd om oss. Vi testade flytta hennes säng till vårt rum, ifall det skulle hjälpa. Meen, efter natt ett kan man konstatera: Same shit, different location. Kanske vi får sova en vacker dag ännu, kanske.

Semesterbloggen – många händelserika dagar.

Är det inte ganska typiskt att man inte skriver då det äntligen händer något? Här kommer en liten recap av de senaste dagars händelser.

Onsdag 11.7.2018

På kvällen körde vi till Degerby. Där finns en “minizoo” som heter Lomamäki. Vi blev positivt överraskade av hur mycket olika djur de hade där. Djuren verkar dessutom trivas där bra också. Allt från papegojor till renar. Vår familj rekommenderar stället.

Ett par alpackor huserade med några renar.

Torsdag 12.7.2018

Ungen vaknar alltid senast 7.00, förutom idag då hon sov till nästan 8.00. Just idag skulle vi stiga upp tidigt, eftersom vi skulle åka iväg mot Muminvärlden så tidigt som möjligt. Det är alltid lite problematiskt att fara längre vägar då man måste ta tuppluren i beaktande. Klockan nio kom vi oss iväg och 11-tiden var vi framme i Nådendal.

Vi besökte ju Muminvärlden redan förra året, då ungen var lite under 2 år. Då var hon aningen för ung för stället och var mest rädd för att karaktärer. Nu då hon är närmare 3 trivdes hon riktigt bra och vågade till och med krama om mumintrollena. Muminvärlden är också ett riktigt trevligt ställe för barnfamiljer, det enda negativa jag har att säga är om andras ouppfostrade barn. Större ungar som ignorerar de mindre och går före i kö eller tar saker ur händerna på andra. Jag blir så irriterad.

Vi hade tur att Tuomas mamma hade vunnit fribiljetter dit, inträdesavgiften på 28 euro per person är ganska saftig om man frågar mig. Barn under 2 år kommer in gratis. På ett sätt förstår jag att priserna är höga eftersom det inte är gratis att upprätthålla en plats som Muminvärlden. Men då en fyra personers familjs inträde kostar 108 euro (finns familjebiljetter som man får lite rabatt med) och man högst troligen också måste äta under dagens lopp (om man inte är så snål som vi som hade med oss egen mat) blir det en ganska dyr resa.

På kvällen for jag som sällskap åt Joni och kolla Muse på bio. Tack till hans originella sällskap som inte kunde närvara och skänkte sin biljett åt mig. Det var alltså 1,5 timme inbandat material från deras Drones World Tour som vi också såg live i Helsingfors. En av de bästa konserter jag varit på och “filmen” var en bra recap av showen.

Fredag 13.7.2018

Efter ett ganska misslyckat Omppu-besök på förmiddagen (som slutade med skrik och bråk), tog vi en liten taktikvila och bestämde oss för att gå till stranden senare på kvällen. Min många år gamla vinterpäls har nu kastats, bokstavligen finns pälsen nog kvar. Man orkar ju inte sheiva sina ben varannan dag heller. Klobbens simstrand var ett bra val, det är grundt och det finns en Pokestop där (:’D).

Semesterbloggen – Dag tio.

Sorgens dag. Jag har i flera dagar tänkt göra ett litet inlägg om mina balkongsodlingar. Bilderna var redan tagna men texten oskriven. På den senaste tiden har dock bladen på det mesta som växer där börjat få hål och svarta “prickar” (som jag först tänkte att var ägg) hade börjat uppenbara sig, mest på salladerna.

Imorse tog jag på mig gummihandskarna och tänkte göra mig av med allt som har svarta prickar på sig. Efter att ha dragit bort salladsart ett började scenariot öppna sig för mig. Små och stora, ljusgröna larver. De svarta prickarna visade sig vara deras avföring. Så det verkar som att nån slags fjäril har varit och lagt sina ägg i mina planteringar och larverna feastar nu på allt. Till och med den fjuttiga gräslöken hade en liten maskjävel på sig.

Vad jag förstod från internet så är larverna eller deras avföring farligt. Mest visuellt obehagligt. De äter ju också själva produkterna (gurkorna, tomaterna), inte bara bladen.

Så sorgens dag då jag bestämde mig för att kapa ner all sallad och klippa lös alla blad med avföring. Förhoppningsvis fick jag bort de flesta av ohyrorna.

Semesterbloggen – Dag åtta och nio.

Varenda semesterdag jag varit i Finland har det varit dåligt väder. Den här dagarna var inga undantag.

Måndagen spenderades hemma, jag hade några jobbgrejer jag måste fixa och att resa kräver nuförtiden så mycket energi. De två senaste nätterna har också varit sömnmässigt dåliga på grund av en liten sparkare som inte så diskret smyger till vårt rum då hon hör att vi går och lägger oss. Tror det blir lite sömnskolediskussioner vid 3-årsrådgivingen för vi föräldrar börjar bli ganska trötta (bokstavligen) på att aldrig få sova ordentligt. Inatt vaknade hon 5:38 för att vi inte dragit mörkläggningsgardinerna fast ordentligt (typ 5 cm på glänt). Som tur somnade hon ännu efter episoden.

Motivationen att göra något vettigt på tisdagen var också låg. Halva dagen har gått och vi har städat, lekt hemma och hämtat några paket som jag beställt. Min Lookfantastic July Box och två kasställningar från Everyday design. Jag skulle ta en bild men golvet var så smutsigt att inte ens jag täcks publicera bilder på det. Golvtvättandet och dammsugandet har jag skött i spelvärlden istället.

Imorgon skall vi försöka aktivera oss. Det finns en liten djurpark i Ingå som vi tänkte besöka.

En bild på min lilla balkongdjungel.

Semesterbloggen – Dag sex och sju.

Puh, vilket intensivt veckoslut. Min klockas aktivitetsapp berättar att mina stressnivåer har varit skyhöga både idag och igår. Varför? Vi har varit utomlands.

Det känns som en evighet sedan jag kom på idén att man skulle kunna åka till Pärnu på sommaren. Vi tycker om att resa men att resa långa vägar med ungen har visat sig att inte riktigt vara värt pengarna. Hon är väldigt känslig för förändringar, så södernresor vi gjort med henne har inte varit en njutning för varken föräldrarna eller barnet. Så för några år sedan bestämde jag mig att vi inte far utomlands med barnet med oss förrän hon är äldre och själv kan uppskatta erfarenheten.

Estland, närmare sagt Pärnu, skulle ha varit en kompromiss. Lätt att röra sig med egen bil, båtresan är kort. Sedan kom jag på att kanske några vänner också skulle vilja komma med. Och plötsigt var det april och alla priser helt skyhöga. Det var kompromissdags igen och vi bestämde oss för att åka till Tallinn för en natt.

Då man reser med barn sker det mesta på deras villkor. Därför är jag väldigt tacksam att våra barnlösa vänner orkade hänga med på resan och dessutom orkade underhålla de små ibland. Guldvärt.

Tallinn har jättefina lekparker på gångavstånd från centrum. Då jag frågade ungen vad som hon tyckte var roligast på hela resan, så kunde hon väldigt snabbt nämna parkbesöket som nummer ett.

Ett restaurangbesök där allt från förrätt till betalning sket sig.

Vi åt, vi traskade runt i stan, umgicks och vissa av oss återupptog Pokemon trainer karriären. På kvällen hade vi lite phest i hotellrum 519 och stack senare till stadens casino (med ett mindre gäng). Tänk er stämningen i ett estniskt casino fyllt med ryssar då Ryssland – Kroatiens straffsparkar visas på tusen olika skärmar. Man fick heja på Kroatien väldigt diskret.

Den här resan gick riktigt bra, ungen var nöjd och föräldrarna var nöjda. Kanske man så småningom börjar värmas för tanken att vi skulle kunna åka lite längre bort med alla familjemedlemmar med.

Semesterbloggen – Dag fem.

Vår avkomma (och därmed också föräldrarna) har sovit dåligt så länge jag kan minnas. Nätter hon sovit utan att vakna en endaste gång kan räknas med fingrarna på en hand. Som ny krydda till våra skita nätter har hon börjar springa till vårt rum mitt i natten och vill sova mellan oss. Sure, det är ju helt mysigt IFALL DET INTE SKULLE BLI EN MAKTKAMP OM UTRYMME. Nu på senaste tiden har hon också börjat vakna mitt i natten och vill diskutera olika saker. “Inatt” kom hon råmandes redan 23.00 och väckte oss tusen gånger. Värst var dock att hon vaknade 6.20, då Tuomas diskret försökte smyga iväg till jobbet.

Det blev en show. Ungen skriker att pappa inte får gå nånstans utan henne, kläder flyger av, kiss rinner på golvet, mina öron sprack (nästan) och en mamma undrar hur hemska dagarna med henne riktigt är, då det att pappa far iväg för 10 timmar orsakar reaktioner som dessa.

Då jag inte borstar håret efter att jag duschat och låter det torka så. Och en dålig nattsömn på. Tror min telefon filtrerar bort ögonpåsar.

Nu är det bara att andas några djupa andetag och försöka hitta på något program för dagen.

Semesterbloggen – Dag fyra.

Som ni kanske har märkt, så lever vi ett ganska simpelt liv. Denna dag var inget undantag. En av mina nätshopping sprees gör sig påmind då aviseringar om paket som får hämtas börjar droppa in. Så efter morgonens “gräl” som bland annat handlade om vilket hål man skall sätta brödet i då man bara rostar ett bröd, blev det en runda till Posten, R-kiosken och affären.

Ungen tycker nu plötsligt om att sitta i vagnen (?!) så jag har börjat slarva med mig resevagnen. Där sitter hon ganska snällt och sjunger med hög röst. Hennes liv är en musikal rätt ofta.

Barnet sover ännu ungefär 1,5 h om dagarna. Under den här tiden borde jag göra vettiga saker som till exempel städa men jag väljer att läsa bok och slappa vid datorn.

Just nu läser jag faktiskt en lite otippad bok: Cheeks självbiografi. Boken är skriven på ett lite beroendeframkallande sätt. Den är ganska svår att sätta ifrån sig då man hela tiden vill veta vad som sker näst. Dessutom har inte livets mindre smickrande ögonblick putsats bort. Då 64% av verket är läst känns det redan som att man är en av Jare Henrik Tiihonens vänner. Helt läsvärd. Luktar lite ny addiktion för mig igen, nämligen självbiografier.

På kvällen fick mamma lite egentid och jag bestämde mig för att spela något. Kommer inte ens ihåg senast jag skulle ha spelat något annat än Candy Crush. Jag hittade ett spel på Steam som heter House Flipper. Spelet går ut på att man äger en städ/renoveringsfirma och man får en massa uppdrag till sin mail. Så väljer man bland uppdragen och får pengar för gjort jobb. Spelet är ganska simpelt och kräver noll talang. Perfekt för en sönderfrätt mammahjärna. Vad jag har förstått, så kommer man lite längre fram i spelet att kunna köpa gamla ruckel som man själv renoverar och säljer vidare. Me likey.

Varför städa hemma då man kan städa virtuellt?

Semesterbloggen – Dag tre.

Hipphipp hurraa! Gårdagens prognoser är fel och solen skiner. Jag får utlurat ungen på snigeljakt.

En av orsakerna varför jag inte direkt packade våra saker efter att bussförbindelserna blev urusla var att vår lya är på ett så perfekt läge annars. Både service och natur finns ett stenkast ifrån. Den lilla skogen i närheten erbjuder djur- och fågelliv som både mamma och unge tycker om.

Vi träffade på några mördarsniglar också.

Efter många dagars regnande är vägarna fulla av sniglar och jag passar på att rasta mitt nya makro-objektiv samtidigt. Jag är inte riktigt nöjd med bildkvaliteten som objektivet erbjuder. Är dock inte helt säker om felet ligger i objektivet eller användaren, jag gissar på den sistnämnda.

På länge håll tar objektivet riktigt bra bilder, men på nära håll får jag det inte riktigt att fokusera på rätt sak.

Lunchtid närmar sig och idag har jag tänkt att vi tar oss till Helsingfors för att äta lunch med Tuomas. Vi kör till Gräsviken och tar metron därifrån (#justesbobothings). Ifall vi skulle ha åkt buss+metro skulle resan ha tagit 1 timme. Med bil + metro blev det ungefär 30 minuter. Så det är aldrig ett svårt val att ta bilen istället. I väntan på att Västmetron byggs ut hit till skogen också.

Vi lunchar i Kampen och allt går bra. Jag är nästan chockad över hur snällt vår avkomma sitter i restaurangen. Kanske vi nu kan börja gå ut och äta med henne också? De få gånger vi prövat har det inte varit en hit för någon part.

Sedan tar vi en sväng via pappas nya jobb och bekantar oss med deras nya, fräscha kontor. Jobbtankarna återvänder då jag försöker inreda vårt väldigt “minimalistiska” (in a bad way) kontor.

Resans enda itkupotkuraivari kommer då det är dags att låta pappa jobba vidare. En viss skulle ha viljat sova middag i hängmattan som fanns vid kontoret, plus att hon “inte tycker om mamma, tycker bara om pappa”.

Kvällen spenderas på Iso Omena och innehöll ett restaurangbesök till. Även det gick bra men jag fick offra min telefon som underhållning den här gången.

 

Semesterbloggen – Dag två.

Klockan är 6:25. Mannen smyger sakta ut ur rummet och dottern (som som vanligt kommit skrikandes till vårt sovrum under nattens lopp) har som tur inte vaknat än. Om jag har tur får jag sova i en timme ännu.

Det känns som att jag har hunnit ha ögonen stängda i 20 minuter då jag får två hårda sparkar i ryggen. Jag ser på klockan och får konstatera att det är helt riktigt: 20 minuter sedan var jag senast vaken, nu är även dottern. 160 cm säng är inte tillräckligt för oss två. Hon meddelar att jag måste flytta på mig, för jag är i vägen. Då jag meddelar den lillan kommandoran att jag faller ur sängen ifall jag rör mig ens en centimeter, så får jag bara ett argt “EN TYKKÄÄ SINUSTA!” som svar. God morgon på dig också.

Det regnar, igen. Innesittardag, igen. Gårdagens inställda jobbmöte blev dock av idag och den här veckans arbete borde vara avklarat. Mötet gick mest ut på att jag flyttade allt som borde vara gjort nu till augusti. Men då det är semester så skall man inte sitta och fundera över jobbgrejer hela tiden, må det vara nästa månads problem.

Väderleksrapporterna lovar regn för morgondagen också. Det sägs ju att det inte finns dåliga väder, bara dåliga kläder. Tror vi testar detta påstående imorgon, annars finns det två typer som klättrar längs med väggarna här inne.