Hur beroende man är av sin telefon.

Måndag morgon. Dottern vaknar 45 minuter före väckarklockan men på gott humör. Det är oftast ett tecken på att morgonrutinerna kommer att gå smidigt och det stämmer även idag.

Dottern har dock bestämt sig att hon vill gå till dagis, lite över 1 km. Det är ju förstås den kallaste dagen den här hösten, men det finns ju inte dåliga väder, utan dåliga kläder. Jag känner mitt barn så pass bra att jag vet att hon aldrig kommer att gå 1 km utan att kasta sig ner på marken i något skede av resan. Dessutom är allt så intressant och man måste ju lämna och fundera över allt från hundskitshögar till frusna nyponbuskar, så vi kommer överens att vi går till busstoppen och åker buss resten av resan. Det passar.

Chocken är inte stor då ordena “En jaksa enää kävellä” yttras då ungefär 300 meter har gåtts. Efter lite gnäll fortsätter dock resan och vi har tur och behöver inte vänta på bussen i många minuter.

Sen händer det. Jag har min bussbiljett i min telefon. Vi kommer in i bussen, jag lyfter ungen att sitta på närmaste säte, gräver fram telefonen ur fickan och visar biljetten åt chauffören. Sätter telefonen i fickan eftersom vi ska stiga av efter några få hållplatser. Ungen är nöjd då hon får trycka på stoppknappen. Med ungen i famnen stiger jag av bussen. Jag känner efter i fickan att telefonen helt säkert finns där. Nope! Kanske jag satt den i väskan? Nope. Jaha.

Vi kommer till dagis. Som tur är dottern ännu också på gott humör och sköter alla sysslor själv, medan jag funderar hur jag skall få tillbaka min egendom. Jag söker igenom min väska ifall jag på något magiskt sätt skulle ha satt den dit utan att jag varit psykiskt närvarande. Jag lånar en telefon från dagispersonalen och försöker ringa till min kära ägodel. Ingen svarar och min klocka vibrerar inte, det vill säga telefonen är så pass långt borta att bluetoothen inte är aktiv mer. Jag ringer till operatorn och försöker stänga abonnemanget men eftersom jag har ett företagsabonnemang får jag inte personligen stänga det. Shiet.

Säger farväl till ungen och traskar iväg från daghemmet. Funderar hur jag skall lösa mina problem. Jag prioriterar att stänga abonnemanget och då jag står vid busshållplatsen och funderar hur i hela fridens namn jag skall lyckas med det utan internet och utan telefon, råkar en kollega uppenbara sig vid hållplatsen. Wow, tur i oturen. Han delar sitt nät åt mig och jag får stängt abonnemanget via datorn (som jag som tur har med mig i väskan).

Väl framme vid kontoret sätter jag meddelanden till firman som opererar busslinjen, Suomen löytötavarapiste (det kostade 5 euro att maila, 2 euro per minut att ringa, morjens) och Polisen. Den första hann redan svara att de inte kan hjälpa, resten har inte hört av sig ännu. Det skulle vara enklare ifall man skulle veta om man kommer att få tillbaka den eller inte. Om jag skulle få tillbaka den är det enda jag behöver göra vänta. Men om jag aldrig får tillbaka den måste jag beställa nytt simkort, besöka banken, skaffa en ny telefon och så vidare.

I situationer som dessa märker man hur bunden man är till en liten apparat. Jag tycker om min telefon, trots dess nästan 2 år gamla liv funkar den riktigt bra ännu, så jag har inget som helst behov av att uppdatera den till en nyare modell. Jag tar väldigt gärna tillbaka den. Men eftersom jag har lärt mig från andras misstag säkerhetskopierar jag alla bilder och filer med jämna mellanrum. Det enda jag kommer att mista (ifall telefonen aldrig återfinns) är data från spel som inte är linkade till något externt konto. Jag överlever.

Det största problemet just nu är dock att jag inte kommer åt nätbanken på något sätt. Jag kan alltså inte betala något på nätet, flytta pengar till mitt konto eller betala räkningar. Så nå riktigt många dagar klarar jag mig inte med tegelstenen jag lånar från jobbet (telefonen har Snake och Tetris :D).

Jag antar att jag är så pass beroende av internet och av att kunna vara i kontakt med människor via Whatsapp/FB Messenger/email att det känns helt hemskt att vara “offline”. Ångest deluxe. Så kanske det är helt bra att ta lite avstånd från att ständigt ha koll på allt som händer och sker.

Vad kan man lära sig av detta? Säkerhetskopiera alltid viktiga filer med jämna mellanrum, så känns livet lite bättre i situationer som dessa.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *