En självanalys.

Hej på er alla människor, som orkar komma in hit för att kika ifall jag har plitat ner något. Det är ju en tid sen senast.

Min bloggskrivarpersonlighet går igenom en fas. Jag har väldigt svårt att hitta den där gyllene medelvägen i mina inlägg. Jag tycker inte om att censurera mina tankar men jag har ju en tendens till att mest fokusera på det mindre glamörosa i livet, vilket då igen ger en ganska ensidig bild av vår vardag. Att skriva har alltid varit en sorts terapiform för mig och som en kroniskt smådeppig människa hjälper det mig att hantera mina känslor bättre. Jag behöver öppna mig, jag har inget lager för min känslor. De ska ut så snabbt som möjligt, både det negativa och det positiva.

Jag är ganska trött på bloggvärlden just nu. Allt är så fejk. Alla småbarnsfamiljer är så lyckliga, alla äter så jävla hälsosamt, alla hinner träna flera gånger i veckan, folk reser runt i världen, kvinnor lägger ut bilder på sig själv där de står i världens mest onaturliga ställningar så röven skall se så stor ut som möjligt, ja ni vet. Belfies kallas det väl.

Jag vill läsa (och skriva) om riktiga livet. Jag vill se bilder på riktiga människor, inte folk i onaturliga poses med 35 filter på. Och jag tror inte jag är ensam om den här åsikten.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *