Sjukstugan.

Andas in, andas ut. Jag har varit förkyld i två veckor snart. En såndän störande förkylning då man känner sig helt död och flunssig men aldrig får feber eller andra tecken på att man på riktigt är sjuk. Sedan tappade jag rösten och fick sjuk hals också. Sedan smittades mannen. Konstigt nog klarade sig ungen undan den här gången.

Sedan kom den där ena dagen förra veckan då jag hämtade ungen från dagis. En helt bra dag hade det varit, men de undrade ifall Vienna ha fått anfall förut. De förklarade vad som hade hänt och jag kände till en viss del igen beskrivningarna. Själv hade jag tänkt att det handlar om ett barn som grimaserar och yrar på med sina egna konstiga fasoner men tydligen borde jag ha varit orolig. Dagistanterna var iallafall. Redan nästa dag förde jag mitt barn till läkare och han kunde inte säga något vettigt. Som tur satt han en remiss till barnneurolog. Nästa dag kom det ett anfall till och den här gången fick dagispersonalen det på film. En orolig mamma ringer Jorv (Esbo centralsjukhus) tusen gånger och undrar när remissen kommer, när är vår tid, och så vidare. Läkaren hade inte satt remissen som brådskande, så tiden vi fick var först om 2 veckor. 2 VECKOR!

Vårt semistädade kök.

De tusen samtal jag ringt tidigare hade dock gjort någon sorts inverkan på Jorvs personal, för på måndagen ringde de och erbjöd en tid till onsdagen. Vi diskuterade lite med några sköterskor först och träffade sedan en trevlig läkare som verkade ta oss på allvar. Vi fick tid till EEG och blodprov, så nästa vecka är vi lite klokare igen.

Inte nog med att jag får oroa mig till döds över min avkomma. Idag fick vi en till patient till hushållet. Min lilla Boris hade börjat andas väldigt tungt under senaste tiden och efter ett besök till veterinären idag fick han medicin för resten av sitt liv. Han lider av HCM (ett “typfel” som många sfinxar har), ett hjärtfel som orsakar att det bildas vätska i hans lungor. Han har gömt sig i bastun enda sedan han anlände tidigare idag. Han mår helt tydligt inte bra och mitt hjärta brister varje gång jag går och kollar att han har det bra. Så bra det nu är möjligt under dessa omständigheter.

Min hud har också varit helt sönder. Så sönder att jag uppsökte läkare som sedan gav remiss till hudspecialist. Hon gav mig diagnosen atopisk hud och en massa olika salvor som jag borde börja använda dagligen. Satt det första lagret kortison i nyllet igår och wow. Det som jag trodde var resultat av mina dåliga matvanor har alla dessa år varit atopisk hud.

Så jag har ganska fullt upp med att oroa mig över mina bejbisars välbefinnande. Det känns ganska hjälplöst då alla situationer går ut på att vänta och se. Tiden går så långsamt och ingenting känns bra.

Hur går det med nya livet?

Tja, ni kan ju tänka er. Livet kommer lite i vägen liksom.

Jag har dock rört på mig mera, bilen var på service från måndag till onsdag, så det blev några raska promenader med vagn till dagis. Crosstrainern är ännu också orörd men tänkte korka den idag.

På tisdagen var vi på jobbdinner och jag sitter ännu också och tänker på hur god maten var. Ravintola Base i Sello, kan inget annat än skryta och rekommendera. Jag kom hem sent på kvällen och hade konsumerat n glas vin med maten, så var inte direkt peppad på att dra ett pass med crosstrainern med alkohol i blodet.

Igår var jag så trött att jag gick och lag mig 21.00. Kommer inte ens ihåg när jag skulle ha varit så trött senast. 10 timmars nattsömn (med två väckningar pga ungen) gjorde susen.

Så många bortförklarningar, får se vad jag hittar på ikväll. Just nu ser jag inga hinder. Mina nya inneskor är till och med klara för avhämtning vid postens paketautomat.

Låt det Nya Livet ™ börja!

Idag börjar det, nämligen Jennis Nya Liv vol. 1023. De som känner mig vet att jag har börjat nya (hälsosammare) liv ganska många gånger under mitt liv men nu måste jag på riktigt börja skärpa mig.

Fick en liten wakeup call några veckor sedan då vi var och visade Viennas öra till en läkare. Ungen vägrade ställa sig på vågen, så läkaren föreslog att jag väger mig först och väger mig sedan på nytt med barnet i famnen. Chocken då siffran på vikten börjar på 7 var säkert synlig även för läkaren. Min normala vikt börjar på 5, därav chocken.

Jag har några problem som har lett mig dit jag nu står.

a) Tröstätande. Mat är så gooooooooott. Jag skulle kunna äta hela tiden. Och det handlar ju förstås inte om nyttigheter och små portioner. Mat bringar så mycket gott till mitt liv, så är det bara. Maten tröstar.

Lösning: Lämna bort pasta, ris, potatis och bröd, undvika socker så mycket som möjligt. Drick mera vatten. Ät 5 gånger om dagen men mindre portioner.

b) Tidsbrist. Jag jobbar heltid och har familj. Varenda sekund av fritiden jag spenderar någon annanstans än hemma är bort från den tid jag har att spendera med familjen. Dessutom njuter jag verkligen inte av att röra på mig ensam, så valet mellan att gymma eller att sitta hemma med familjen är inte så svårt.

Lösning: Skaffa en crosstrainer till källaren. 20 minuters pass varje kväll. 20 minuter har man alltid och samtidigt kollar man förstås ett avsnitt av någon sitcom. Multitasking for the win! Ingen tid går till resande. Perfekt.

c) Cola. Sad but true. Det blir nog konsumerat lite för mycket av denna ädla dryck.

Lösning: Drick inte cokis.

Mål: Klädstorlek S, 36. Bättre kondition.

Önska mig lycka till och mycket tålamod, för det kommer att behövas.

Blogginlägg utan bilder är tråkiga. Min telefon är fylld med bilder av min dotter men ibland tar jag en på mig själv också. Som t.ex. här då en spindel hoppade på mig och jag försökte via kameran titta var den riktigt kryper.

 

Känslornas berg- och dalbana.

Mannen och barnet har spenderat veckoslutet i östra delen av landet och mamman har fått ta det lugn hela helgen. Kommer inte ens ihåg senast jag skulle ha varit helt ensam så här länge i sträck.

I fredags åt jag sånt man inte riktigt kan äta då man har en unge (CHICKEN WINGS!), spelade Civ5 hela dagen och tittade på en film (Suicide squad) till klockan ett på natten. I lördags, det vill säga igår, fortsatte jag med samma linje och avslutade kvällen med dinner and drinks i huvudstaden med brudarna. Och den här dagen verkar inte avvika hemskt mycket från fredagens program. Tänkte städa hemmet och bilen före jag kör iväg för att hämta familjemedlemmarna från tågstationen.

Maten vid Loiste var helt okej.

Som vanligt känner man sig som en dålig människa och mamma då man säger högt hur otroligt skönt det har varit att bestämma sin egen dygnsrytm och annars också innehållet på veckoslutet. Inga tidtabeller att passa, ingen som kräver ens hundraprocentiga uppmärksamhet och ingen annan att mata än en själv.

Men visst kommer tårar av stolthet i öga då mannen skickar videor på en liten flicka som kan räkna till sex (på finska) och rider en ponny för första gången.

Kallt.

Brr, mitten av oktober och fick redan nu skrapa bort is från bilrutorna. Flera veckor sedan senaste inlägg, vad sker?

Fortfarande är det ganska tyst. Ungen har börjat trotsa, trotsa på riktigt. Jag har trott att hennes beteende under det senaste året har varit trots, men det är nog bara hennes personlighet. Hon är helt enkelt en väldigt missnöjd och känslig individ (wonder where she gets that from…) som skall göra allt så svårt som möjligt. Jag skiljer dessa två fenomen genom att trotsbeteendet går över mycket snabbare. De där andra sakerna har hon bara bestämt att skall vara på ett visst sätt och ger aldrig upp. Några exempel:

V: Titta mamma, en blå bil.

J: Wau, men den där bilen är ju vit, inte blå.

V: NÄÄÄ, BLÅ BIL.

J: Menar du den här bilen? Den är nog vit.

V: NÄÄ, BLÅ BIL.

Okej.

Eller som här om dagen då vi hade en liten episod i trappan. Vienna använder oss föräldrar som transportmedel. Hon vill väldigt sällan gå någonstans själv. Vare sig det handlar om 1 meter eller 1 kilometer så är det famn-ner-famn-ner hela tiden. Vi börjar vara lite trötta på att ständigt gå runt och bära på en två-åring. Om hon vill mysa eller ha närhet är hon alltid välkommen i min famn. Men då vi är och handlar mat, eller ute på promenad, eller förflyttar oss från köksbordet till soffan så tycker jag att en två-åring kan gå själv med sina egna helt friska ben.

Dottern är av annan åsikt. “AM. AM. AM” (=fAMn) och händerna i vädret.

Men till saken. Jag har nu försökt börja avvänja henne från det här beteendet, men det går inte direkt bra. Här för någon dag sedan var vi i nedre våningen och skulle gå upp för att äta. Vi närmar oss trappan och “AM-AM” börjar höras. Jag säger nej och förklarar att Vienna kan gå helt själv. Hon har alltså tagit sig upp och ner för trappan själv fast hur många gånger, så det handlar inte om att hon skulle vara rädd eller inte kan. Men ungen vägrar. Hon lämnar ner och skriker. Den här gången tänker jag inte ge efter direkt, utan går själv upp och låter henne bli där nere. Hon är envisare än sjuttioåtta åsnor och vägrar komma upp själv. Tror det var närmare en timme senare jag bara gav upp och gick ner. Frågade om hon går med på att komma upp om jag håller henne i handen. Det här var OK för henne och tillsammans traskade vi upp för trappan.

Jag orkar inte ens skriva om hur det är att få henne att sitta i bilstolen. En jäkla kamp varendaste gång. Eller att vara i matbutiken med henne (famn-ner-kärran-röra allt-dra ner allt-skrik-famn-ner-ligga på golvet-krypa-röra allt-famn-osv.). Eller om hur roligt det var då hon hade tre öroninflamationer och tre antibiotikakurer under 4 veckors tid. Och där på hård mage eftersom hon pantar på sin kaki.

Men för att nämna något positivt också! Hon somnar ganska lätt nuförtiden, och i sin egen säng. Hon vaknar dock ungefär tre gånger i natten, ibland på grund av att tutten har försvunnit och ibland helt annars bara. Vi föräldrar brukar göra så att vi stiger upp varannan natt men i praktiken blir det till det att Tuomas för sköta hela ruljansen eftersom “NÄÄÄ MAMMA PAIJA, PAPPAAAA” ropet börjar ganska snabbt då hon märker att det inte är pappa som kommer in i rummet.

Summa summarum: Mamma är deppad över att hon inte duger åt sitt eget barn och pappa är trött för att han sköter det mesta. Men “det är väl en fas, det går om”.

 

Ett blogginlägg.

Två veckor sen senast. Jag har kanske lite av det felet att jag tappar min skrivlust då jag är lite halvdeppad. Dyster. Orkar inte bara skriva om negativa saker hela tiden, så dåligt ställt är det ändå inte. Många har det helt säkert värre. Det går väl om.

Vad har det hänt sen senast då? Inte mycket egentligen. Min 30-års dag var som vilken dag som helst gräddad med några gratulationer. Ganska många glömde förstås bort hela dagen, men man får väl skylla sig själv då man inte har fram den på Facebook 😛

Vardagen går mest ut på att jobba, äta, vara vaken i några timmar och sova. Kommer inte ens ihåg senast jag skulle ha träffat mina vänner, om man inte räknar med Viennas kalas eller söndagens pubquiz. Allt står stilla på inredningsfronten också, mest på grund av inspirationsbrist men också lite på grund av ekonomiska skäl. Allt är så jäkla dyrt och så vill man ju äta något annat än ärtsoppa och makaroner också.

Jag är helt enkelt en sån person som behöver ha många järn i elden hela tiden, annars har jag för mycket tid att tänka på allt och inget. Jag måste helt enkelt hitta nya projekt som håller mig i gång, men kalendern gapar tomt och sanningen är den att man inte riktigt “har tid” då man har en två-åring som kräver ens uppmärksamhet i princip hela dagen (och natten också).

Det blev en klagovisa iallafall! Nåh, ni vet att jag lever iallafall.

Ett besök till gravgården har vi dock hunnit med.

Tre årtionden.

Sista dagen som 29-åring, imorgon har man funnits till i tre hela årtionden. Lite livskris nalkas så småningom, känner jag. Men det har nog ingenting med åldern att göra. Just nu är suckarna ganska djupa, igen på grund av bilen.

I måndags körde jag ungen till läkaren, eftersom hon klagade att hennes öra är sjukt. Parkeringshallen var jättetrång, vet inte riktigt hurudana bilar platserna är menade för. Hur som haver, så satt jag där i bilen och försökte få Easypark-appen att fungera då ägaren till bilen till höger om min återvänder. Damen är lite bredare än genomsnittsmänniskan, men hon har bestämt sig för att ta in sig i sin bil fast hon antagligen inte kommer att rymmas utan att skada bilen bredvid. Där trycker hon sig in i bilen och hennes dörr trycks samtidigt ganska våldsamt mot min bils dörr. Jag är i någon sorts chocktillstånd och bara stirrar på henne, hennes blick möter min och hon reagerar inte det minsta. Börjar backa iväg. Jag har inte tid att konfrontera henne eftersom läkartiden är om 5 minuter och jag kan ju inte vara säker att det ens kom något märke i bilen. Då hon kört iväg kan jag dock konstatera att hon lämnat ett minne på min dörr.

Ungen hade förstås öroninflamation och får nu antibiotika mot det. Jag funderade i flera dagar ifall jag borde göra en brottsanmälan angående händelsen med bilen. Visst är det bara en liten skråma, och antagligen kommer personen inte att medge att hon gjort något fel, så det blir en massa strul och stress som jag inte skulle orka med just nu.

Idag bestämde jag mig dock att göra brottsanmälan av principskäl. Ifall personer som gör sånhänt kommer undan utan sanktioner är tröskeln att göra om det lägre. Och varför skall jag acceptera att någon söndrar min egendom och därmed minskar min bils värde? Jag kan bara inte blunda för det här.

Kan inte min bil få vara ifred? Vad hann jag köra med den, 4 dagar? Suck.

 

Hello world!

Om ni nångång flyttar till ny ort och hela ert liv ändras på en dag; ordna inte två födelsedagsfester inom loppet av tre veckor. Seriöst en av de sämsta idéer jag någonsin haft. Vi har haft det så stressigt att vi inte ens hunnit fundera över hur vi så smärtfritt som möjligt skulle få vår vardag att rulla. Just nu känns det som om åtminstone två av fyra hjul har punktering mitt i en uppförsbacke.

Men vi har en helt ny människa i huset. Vet inte om en fas just råkade sluta (eller börja?) på samma gång som vi flyttade eller om vår unge inte alls trivdes på gamla dagiset eller hemmet. Nu är hon nästan ständigt på gott humör, lämnar gärna på dagis, äter ordentligt och är allmänt roligt sällskap (för det mesta, det är ändå en trotsåring vi pratar om här ;)). Enda sedan Vienna började dagis i januari har varendaste en morgon varit en kamp, absolut ingenting har gått som smort (eller ens lite ditåt). Det var skrik från den sekunden hon vaknade till man fick fastspänt henne i bilstolen. Kan det allt ha berott på att hon vantrivdes på dagis eller/och i Gräsviken? Kan ju också vara att hon är i någon sorts honeymoon-fas med sin nya omgivning och snart märker att det här är hennes nya vardag.

Vårt största problem just nu är enligt mig Tuomas jobbresa. Enligt reittiopas tar det 50 minuter att ta sig från hans jobb till vårt hem (och vice versa). Bussarna går med 10 minuters mellanrum, så om han råkar missa bussen, så behöver han i princip inte vänta länge men resan blir i värsta fall 10 minuter längre igen, det vill säga vi är uppe i en timme redan. Och båda vägarna. Så borde han ju jobba 8 timmar också, så jobbdagen blir allt som allt 10 timmar.

Vad är problemet då? Just nu kör jag ungen och mannen till dagis där runt 7:35 och kör själv till jobbet, själv är jag framme 8:00 och kör iväg mot dagis ungefär 16.00. Jag får helt lätt gjort en hel jobbdag. Tuomas då igen är då tidigast ungefär 8:45 på jobbet. Gör han en full dag på jobbet är han i bästa fall hemma 18:00. Det betyder att matlagningen faller på mitt konto varje vardag. Kanske lite onödig sak att gnälla om men. Allt möjligt sånhänt smått har vi att fundera över. (Och som svar på varför jag kör till jobbet: min jobbväg med buss skulle ta ännu längre.)

Men Skodillacen har återvänt idag. 6000 euro kostade det fixa den, som tur var det påkörarens försäkring som betalade den räkningen. Så skönt att köra en automatväxlad bil igen. Att köra i värsta rusningen med manual är något som jag verkligen inte har tyckt om. Att parkera i vår ruta på gården var heller inte så skojigt eftersom den är lite uppe på en backe och vinkeln man kör in är lite knepig. Så lite lättare blev livet nu då vi fick vår egen bil tillbaka.

I helgen skall det bakas och firas. Vi ordnar födelsedagskalas åt två-åringen lite i efterhand eftersom flytten var så nära den riktiga dagen. Då den festen är överstökad kommer jag inte att ordna nånting på länge 😀

Ett hem.

Dit for en vecka igen. Jag var sjuk fram till torsdagen, så Tuomas och svärmor fick ta hand om dotterns dagismjuklandning. På torsdagen och idag deltog jag också och jag måste säga att första intrycket av det nya daghemmet är väldigt positivt. Det som jag tycker är jättebra är att de tar hygiensaker på allvar. De tvättar leksakerna med jämna mellanrum, alla har egna pottor och de till och med frågade hur ofta jag vill att de kokar ungens nappar! Dagisgården är lite trist och aningen kaotisk då både lilla och stora gruppen leker där samtidigt på eftermiddagarna men annars har jag ingenting negativt att säga. Skötarna verkar alla jättetrevliga och snälla. Tror att barnet mitt kommer att trivas där jättebra.

Den här lägenheten (är det en lägenhet om det är i ett radhus? :D) är några sopsäckar ifrån att se ut som ett hem. Inte direkt trivsamt ännu, men vi har ju först bott här i två veckor. Beställde just hem en sänggavel och nu surfar jag efter en klocka till köket. Personligen hatar jag klockor, jag kan inte tåla det där störande tickande ljudet som kommer från dem. Men vi är ju två som bestämmer och det här är en sån sak som jag ganska lätt kan ge efter med.

Ni ska ha en riktigt trevlig helg, hörni gott folk!

Sneak peak!