2.5

Det är flera gånger i veckan som jag får konstatera att vår lilla bebis har blivit en människa. En människa med en personlighet, som använder (sin egen konstiga) logik och talar så att man förstår!

Vår 2,5-åring talar finska men förstår båda inhemska språken. Ibland kan hon använda några svenska ord också, t.ex. “Mamma, missä månen on?” men svenskan har helt tydligt blivit hennes svagare språk. Ännu för ett år sedan var det andra vägen men då gick hon i svenskspråkigt daghem. Nu går hon i ett tvåspråkigt men finskan är huvudspråket både där och hemma, så inte är det ju direkt konstigt att det har gått såhär. Jag borde aktivera min svenska mer också, men det känns så onaturligt att prata svenska med Tuomas. Pratar “pampasdialekt” med mamma och det kan man ju inte kalla svenska.

Vår 2,5-åring är en kopia av sin mamma, både till sättet och utseendet. Jag antar att en stor del av personligheten är genetisk eftersom jag ser beteende i henne som jag inte visar i hennes sällskap, åtminstone inte medvetet. Hon har inget tålamod alls. Hon är antingen glad eller arg, det finns inget där emellan. Hon verkar vara väldigt fiffig av sig (jag känner inga andra ungar i samma ålder, men ibland hittar hon på saker jag inte visste att ungar i den här åldern kan) och väldigt målmedveten. Fast hon har sitt temperament beter hon sig ändå jättebra bland folk. Hon är ordentlig.

Vi håller just på att potträna och det går helt superbra. En natt för några veckor sedan bestämde hon sig bara för att inte sätta på sig blöjan till natten. Sen dess har vi bara använt blöja då vi far ut. Enstaka olyckor har det hänt men jag trodde aldrig att det skulle gå så här enkelt. Vi är inte långt ifrån att kunna lämna bort blöjorna helt och hållet.

Maten har börjat smaka bättre och längden har ökat med 2 cm under 1,5 månaders tid. Vi fick helt enkelt hoppa över storlek 92, så nu är det 98 som gäller.

Överlag känns föräldralivet betydligt enklare nu. Allt är så mycket lättare då man inte behöver kunna läsa tankar mer. Något som jag också fattade allt för sent var att man kommer mycket lättare undan genom att förvandla vardagssysslor till olika lekar eller sånger.

En självanalys.

Hej på er alla människor, som orkar komma in hit för att kika ifall jag har plitat ner något. Det är ju en tid sen senast.

Min bloggskrivarpersonlighet går igenom en fas. Jag har väldigt svårt att hitta den där gyllene medelvägen i mina inlägg. Jag tycker inte om att censurera mina tankar men jag har ju en tendens till att mest fokusera på det mindre glamörosa i livet, vilket då igen ger en ganska ensidig bild av vår vardag. Att skriva har alltid varit en sorts terapiform för mig och som en kroniskt smådeppig människa hjälper det mig att hantera mina känslor bättre. Jag behöver öppna mig, jag har inget lager för min känslor. De ska ut så snabbt som möjligt, både det negativa och det positiva.

Jag är ganska trött på bloggvärlden just nu. Allt är så fejk. Alla småbarnsfamiljer är så lyckliga, alla äter så jävla hälsosamt, alla hinner träna flera gånger i veckan, folk reser runt i världen, kvinnor lägger ut bilder på sig själv där de står i världens mest onaturliga ställningar så röven skall se så stor ut som möjligt, ja ni vet. Belfies kallas det väl.

Jag vill läsa (och skriva) om riktiga livet. Jag vill se bilder på riktiga människor, inte folk i onaturliga poses med 35 filter på. Och jag tror inte jag är ensam om den här åsikten.

 

Sjukstugan.

Andas in, andas ut. Jag har varit förkyld i två veckor snart. En såndän störande förkylning då man känner sig helt död och flunssig men aldrig får feber eller andra tecken på att man på riktigt är sjuk. Sedan tappade jag rösten och fick sjuk hals också. Sedan smittades mannen. Konstigt nog klarade sig ungen undan den här gången.

Sedan kom den där ena dagen förra veckan då jag hämtade ungen från dagis. En helt bra dag hade det varit, men de undrade ifall Vienna ha fått anfall förut. De förklarade vad som hade hänt och jag kände till en viss del igen beskrivningarna. Själv hade jag tänkt att det handlar om ett barn som grimaserar och yrar på med sina egna konstiga fasoner men tydligen borde jag ha varit orolig. Dagistanterna var iallafall. Redan nästa dag förde jag mitt barn till läkare och han kunde inte säga något vettigt. Som tur satt han en remiss till barnneurolog. Nästa dag kom det ett anfall till och den här gången fick dagispersonalen det på film. En orolig mamma ringer Jorv (Esbo centralsjukhus) tusen gånger och undrar när remissen kommer, när är vår tid, och så vidare. Läkaren hade inte satt remissen som brådskande, så tiden vi fick var först om 2 veckor. 2 VECKOR!

Vårt semistädade kök.

De tusen samtal jag ringt tidigare hade dock gjort någon sorts inverkan på Jorvs personal, för på måndagen ringde de och erbjöd en tid till onsdagen. Vi diskuterade lite med några sköterskor först och träffade sedan en trevlig läkare som verkade ta oss på allvar. Vi fick tid till EEG och blodprov, så nästa vecka är vi lite klokare igen.

Inte nog med att jag får oroa mig till döds över min avkomma. Idag fick vi en till patient till hushållet. Min lilla Boris hade börjat andas väldigt tungt under senaste tiden och efter ett besök till veterinären idag fick han medicin för resten av sitt liv. Han lider av HCM (ett “typfel” som många sfinxar har), ett hjärtfel som orsakar att det bildas vätska i hans lungor. Han har gömt sig i bastun enda sedan han anlände tidigare idag. Han mår helt tydligt inte bra och mitt hjärta brister varje gång jag går och kollar att han har det bra. Så bra det nu är möjligt under dessa omständigheter.

Min hud har också varit helt sönder. Så sönder att jag uppsökte läkare som sedan gav remiss till hudspecialist. Hon gav mig diagnosen atopisk hud och en massa olika salvor som jag borde börja använda dagligen. Satt det första lagret kortison i nyllet igår och wow. Det som jag trodde var resultat av mina dåliga matvanor har alla dessa år varit atopisk hud.

Så jag har ganska fullt upp med att oroa mig över mina bejbisars välbefinnande. Det känns ganska hjälplöst då alla situationer går ut på att vänta och se. Tiden går så långsamt och ingenting känns bra.

Hur går det med nya livet?

Tja, ni kan ju tänka er. Livet kommer lite i vägen liksom.

Jag har dock rört på mig mera, bilen var på service från måndag till onsdag, så det blev några raska promenader med vagn till dagis. Crosstrainern är ännu också orörd men tänkte korka den idag.

På tisdagen var vi på jobbdinner och jag sitter ännu också och tänker på hur god maten var. Ravintola Base i Sello, kan inget annat än skryta och rekommendera. Jag kom hem sent på kvällen och hade konsumerat n glas vin med maten, så var inte direkt peppad på att dra ett pass med crosstrainern med alkohol i blodet.

Igår var jag så trött att jag gick och lag mig 21.00. Kommer inte ens ihåg när jag skulle ha varit så trött senast. 10 timmars nattsömn (med två väckningar pga ungen) gjorde susen.

Så många bortförklarningar, får se vad jag hittar på ikväll. Just nu ser jag inga hinder. Mina nya inneskor är till och med klara för avhämtning vid postens paketautomat.

Låt det Nya Livet ™ börja!

Idag börjar det, nämligen Jennis Nya Liv vol. 1023. De som känner mig vet att jag har börjat nya (hälsosammare) liv ganska många gånger under mitt liv men nu måste jag på riktigt börja skärpa mig.

Fick en liten wakeup call några veckor sedan då vi var och visade Viennas öra till en läkare. Ungen vägrade ställa sig på vågen, så läkaren föreslog att jag väger mig först och väger mig sedan på nytt med barnet i famnen. Chocken då siffran på vikten börjar på 7 var säkert synlig även för läkaren. Min normala vikt börjar på 5, därav chocken.

Jag har några problem som har lett mig dit jag nu står.

a) Tröstätande. Mat är så gooooooooott. Jag skulle kunna äta hela tiden. Och det handlar ju förstås inte om nyttigheter och små portioner. Mat bringar så mycket gott till mitt liv, så är det bara. Maten tröstar.

Lösning: Lämna bort pasta, ris, potatis och bröd, undvika socker så mycket som möjligt. Drick mera vatten. Ät 5 gånger om dagen men mindre portioner.

b) Tidsbrist. Jag jobbar heltid och har familj. Varenda sekund av fritiden jag spenderar någon annanstans än hemma är bort från den tid jag har att spendera med familjen. Dessutom njuter jag verkligen inte av att röra på mig ensam, så valet mellan att gymma eller att sitta hemma med familjen är inte så svårt.

Lösning: Skaffa en crosstrainer till källaren. 20 minuters pass varje kväll. 20 minuter har man alltid och samtidigt kollar man förstås ett avsnitt av någon sitcom. Multitasking for the win! Ingen tid går till resande. Perfekt.

c) Cola. Sad but true. Det blir nog konsumerat lite för mycket av denna ädla dryck.

Lösning: Drick inte cokis.

Mål: Klädstorlek S, 36. Bättre kondition.

Önska mig lycka till och mycket tålamod, för det kommer att behövas.

Blogginlägg utan bilder är tråkiga. Min telefon är fylld med bilder av min dotter men ibland tar jag en på mig själv också. Som t.ex. här då en spindel hoppade på mig och jag försökte via kameran titta var den riktigt kryper.

 

Känslornas berg- och dalbana.

Mannen och barnet har spenderat veckoslutet i östra delen av landet och mamman har fått ta det lugn hela helgen. Kommer inte ens ihåg senast jag skulle ha varit helt ensam så här länge i sträck.

I fredags åt jag sånt man inte riktigt kan äta då man har en unge (CHICKEN WINGS!), spelade Civ5 hela dagen och tittade på en film (Suicide squad) till klockan ett på natten. I lördags, det vill säga igår, fortsatte jag med samma linje och avslutade kvällen med dinner and drinks i huvudstaden med brudarna. Och den här dagen verkar inte avvika hemskt mycket från fredagens program. Tänkte städa hemmet och bilen före jag kör iväg för att hämta familjemedlemmarna från tågstationen.

Maten vid Loiste var helt okej.

Som vanligt känner man sig som en dålig människa och mamma då man säger högt hur otroligt skönt det har varit att bestämma sin egen dygnsrytm och annars också innehållet på veckoslutet. Inga tidtabeller att passa, ingen som kräver ens hundraprocentiga uppmärksamhet och ingen annan att mata än en själv.

Men visst kommer tårar av stolthet i öga då mannen skickar videor på en liten flicka som kan räkna till sex (på finska) och rider en ponny för första gången.

Kallt.

Brr, mitten av oktober och fick redan nu skrapa bort is från bilrutorna. Flera veckor sedan senaste inlägg, vad sker?

Fortfarande är det ganska tyst. Ungen har börjat trotsa, trotsa på riktigt. Jag har trott att hennes beteende under det senaste året har varit trots, men det är nog bara hennes personlighet. Hon är helt enkelt en väldigt missnöjd och känslig individ (wonder where she gets that from…) som skall göra allt så svårt som möjligt. Jag skiljer dessa två fenomen genom att trotsbeteendet går över mycket snabbare. De där andra sakerna har hon bara bestämt att skall vara på ett visst sätt och ger aldrig upp. Några exempel:

V: Titta mamma, en blå bil.

J: Wau, men den där bilen är ju vit, inte blå.

V: NÄÄÄ, BLÅ BIL.

J: Menar du den här bilen? Den är nog vit.

V: NÄÄ, BLÅ BIL.

Okej.

Eller som här om dagen då vi hade en liten episod i trappan. Vienna använder oss föräldrar som transportmedel. Hon vill väldigt sällan gå någonstans själv. Vare sig det handlar om 1 meter eller 1 kilometer så är det famn-ner-famn-ner hela tiden. Vi börjar vara lite trötta på att ständigt gå runt och bära på en två-åring. Om hon vill mysa eller ha närhet är hon alltid välkommen i min famn. Men då vi är och handlar mat, eller ute på promenad, eller förflyttar oss från köksbordet till soffan så tycker jag att en två-åring kan gå själv med sina egna helt friska ben.

Dottern är av annan åsikt. “AM. AM. AM” (=fAMn) och händerna i vädret.

Men till saken. Jag har nu försökt börja avvänja henne från det här beteendet, men det går inte direkt bra. Här för någon dag sedan var vi i nedre våningen och skulle gå upp för att äta. Vi närmar oss trappan och “AM-AM” börjar höras. Jag säger nej och förklarar att Vienna kan gå helt själv. Hon har alltså tagit sig upp och ner för trappan själv fast hur många gånger, så det handlar inte om att hon skulle vara rädd eller inte kan. Men ungen vägrar. Hon lämnar ner och skriker. Den här gången tänker jag inte ge efter direkt, utan går själv upp och låter henne bli där nere. Hon är envisare än sjuttioåtta åsnor och vägrar komma upp själv. Tror det var närmare en timme senare jag bara gav upp och gick ner. Frågade om hon går med på att komma upp om jag håller henne i handen. Det här var OK för henne och tillsammans traskade vi upp för trappan.

Jag orkar inte ens skriva om hur det är att få henne att sitta i bilstolen. En jäkla kamp varendaste gång. Eller att vara i matbutiken med henne (famn-ner-kärran-röra allt-dra ner allt-skrik-famn-ner-ligga på golvet-krypa-röra allt-famn-osv.). Eller om hur roligt det var då hon hade tre öroninflamationer och tre antibiotikakurer under 4 veckors tid. Och där på hård mage eftersom hon pantar på sin kaki.

Men för att nämna något positivt också! Hon somnar ganska lätt nuförtiden, och i sin egen säng. Hon vaknar dock ungefär tre gånger i natten, ibland på grund av att tutten har försvunnit och ibland helt annars bara. Vi föräldrar brukar göra så att vi stiger upp varannan natt men i praktiken blir det till det att Tuomas för sköta hela ruljansen eftersom “NÄÄÄ MAMMA PAIJA, PAPPAAAA” ropet börjar ganska snabbt då hon märker att det inte är pappa som kommer in i rummet.

Summa summarum: Mamma är deppad över att hon inte duger åt sitt eget barn och pappa är trött för att han sköter det mesta. Men “det är väl en fas, det går om”.

 

Ett blogginlägg.

Två veckor sen senast. Jag har kanske lite av det felet att jag tappar min skrivlust då jag är lite halvdeppad. Dyster. Orkar inte bara skriva om negativa saker hela tiden, så dåligt ställt är det ändå inte. Många har det helt säkert värre. Det går väl om.

Vad har det hänt sen senast då? Inte mycket egentligen. Min 30-års dag var som vilken dag som helst gräddad med några gratulationer. Ganska många glömde förstås bort hela dagen, men man får väl skylla sig själv då man inte har fram den på Facebook 😛

Vardagen går mest ut på att jobba, äta, vara vaken i några timmar och sova. Kommer inte ens ihåg senast jag skulle ha träffat mina vänner, om man inte räknar med Viennas kalas eller söndagens pubquiz. Allt står stilla på inredningsfronten också, mest på grund av inspirationsbrist men också lite på grund av ekonomiska skäl. Allt är så jäkla dyrt och så vill man ju äta något annat än ärtsoppa och makaroner också.

Jag är helt enkelt en sån person som behöver ha många järn i elden hela tiden, annars har jag för mycket tid att tänka på allt och inget. Jag måste helt enkelt hitta nya projekt som håller mig i gång, men kalendern gapar tomt och sanningen är den att man inte riktigt “har tid” då man har en två-åring som kräver ens uppmärksamhet i princip hela dagen (och natten också).

Det blev en klagovisa iallafall! Nåh, ni vet att jag lever iallafall.

Ett besök till gravgården har vi dock hunnit med.

Tre årtionden.

Sista dagen som 29-åring, imorgon har man funnits till i tre hela årtionden. Lite livskris nalkas så småningom, känner jag. Men det har nog ingenting med åldern att göra. Just nu är suckarna ganska djupa, igen på grund av bilen.

I måndags körde jag ungen till läkaren, eftersom hon klagade att hennes öra är sjukt. Parkeringshallen var jättetrång, vet inte riktigt hurudana bilar platserna är menade för. Hur som haver, så satt jag där i bilen och försökte få Easypark-appen att fungera då ägaren till bilen till höger om min återvänder. Damen är lite bredare än genomsnittsmänniskan, men hon har bestämt sig för att ta in sig i sin bil fast hon antagligen inte kommer att rymmas utan att skada bilen bredvid. Där trycker hon sig in i bilen och hennes dörr trycks samtidigt ganska våldsamt mot min bils dörr. Jag är i någon sorts chocktillstånd och bara stirrar på henne, hennes blick möter min och hon reagerar inte det minsta. Börjar backa iväg. Jag har inte tid att konfrontera henne eftersom läkartiden är om 5 minuter och jag kan ju inte vara säker att det ens kom något märke i bilen. Då hon kört iväg kan jag dock konstatera att hon lämnat ett minne på min dörr.

Ungen hade förstås öroninflamation och får nu antibiotika mot det. Jag funderade i flera dagar ifall jag borde göra en brottsanmälan angående händelsen med bilen. Visst är det bara en liten skråma, och antagligen kommer personen inte att medge att hon gjort något fel, så det blir en massa strul och stress som jag inte skulle orka med just nu.

Idag bestämde jag mig dock att göra brottsanmälan av principskäl. Ifall personer som gör sånhänt kommer undan utan sanktioner är tröskeln att göra om det lägre. Och varför skall jag acceptera att någon söndrar min egendom och därmed minskar min bils värde? Jag kan bara inte blunda för det här.

Kan inte min bil få vara ifred? Vad hann jag köra med den, 4 dagar? Suck.